BERÄTTELSEN OM PI
Författare: Yann Martel
Antal sidor: 351
Första stycket: ”När mitt lidande var över kände jag mig sorgsen och deprimerad. Akademiska studier samt en regelbunden, koncentrerad religionsutövning återförde mig sakta till livet. Jag har fortsatt med det som somliga skulle betrakta som mina märkliga religionsutövningar. Efter ett år i high school började jag på universitetet i Toronto och tog en filosofie kandidatexamen i två huvudämnen, religionsvetenskap och zoologi. Min magisteruppsats i religionsvetenskap handlade om vissa aspekter i den store 1500-talskabbalisten Isak Lurias från Safed kosmogoniteori. Min magisteruppsats i zoologi bestod av en funktionsanalys av sköldkörteln hos den tretåiga sengångaren. Jag valde sengångaren för att dess uppförande – stilla, tyst och inåtvänd – hjälpte till att hela mitt trasiga jag.”
HANDLING:
Efter ett tragiskt skeppsbrott guppar en ensam livbåt mitt ute på Stilla havet. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang, en två hundra kilo tung bengalisk tiger och så Pi - en sextonårig indisk pojke.
Det här är Pis berättelse om de dagar och nätter han tillbringar på havet, så småningom ensam med tigern Richard Parker. Trots att kampen för överlevnad är hård har Pi tid att fundera över livet och Gud, människorna och djuren. Han får uppleva ensamhet i ordets mest grymma betydelse, men lär sig också att uppskatta det sällskap som erbjuds. Genom sin enkla och okomplicerade syn på tillvaron klarar han sig igenom det ena äventyret mer fantastiskt än det andra.
OMDÖME:
Det här var sannerligen en väldigt intressant och annorlunda roman. Jag kan ana drag från ”Hundraåringen”, ”Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet” och ”Alkemisten”. Det är på ett konstigt sätt både segt och spännande med ett överliggande sken av osäkerhet. Vad är verklighet och vad är dröm? Vad är sanning och vad är lögn? Det finns en viss mängd av vishet som visar hur händelser påverkar oss och formar oss som människor. Allting är relativt, allting beror på och ingenting är skrivet i sten. Denna lära om livsåskådningar och livslärdomar är till största delen väldigt informativa och intressanta men ligger ändå på gränsen till att nudda den farliga världen full av klyschor och självklarheter. Den största anledningen till att jag inte tyckte om ”Alkemisten” berodde på denna specifika fallgrop. Det blir lite mycket ”livet kanske är hårt ibland men då måste man tänka positivt och fortsätta framåt” och ”följ ditt hjärta så ska du finna din lycka till slut” och liknande. Väldigt sant, men ibland lite töntigt.
Även Pi som karaktär kommer med tvetydiga åsikter från min sida. Han är förvisso väldigt mångbottnad och vis, logisk och pragmatisk men jag har väldigt svårt att komma honom nära och lära känna honom. I slutändan känns han inte riktigt mänsklig vilket gör det svårt för mig att engagera mig i hans historia. Det som händer runtomkring honom i båten är vad jag skulle beskriva som närmast psykedeliskt, men jag har ändå svårt att koppla ihop detta med Pi och allting han känner. Det är ett fantastiskt äventyr men Pi ger det hela lite distanserat. Detta i kombination med en väldigt seg början och ett språk som jag anser är lite för ordrikt och komplicerat för att vara lättillgängligt ger en lite blandad åsikt för boken som helhet. Jag tycker den var läsvärd, men man måste nog befinna sig i ett visst sinnestillstånd för att kunna uppskatta den. Kanske gör den sig allra bäst om jag läser om den någon gång i framtiden.
