BLÅ
Författare: Maja Lunde
Antal sidor: 355
Första stycket: ”Ingenting stoppade vattnet, man kunde följa det från fjället till fjorden; från snön som föll från molnen och la sig på topparna, till ångan som steg över havet och åter bildade moln. Varje vinter växte glaciären, den samlade på snö, varje vinter växte den som den skulle, och varje sommar smälte den, läckte, släppte ifrån sig rännilar, som blev bäckar, som sökte sig neråt, drivna av tyngdlagen, bäckarna samlades, blev forsar, älvar.”
HANDLING:
2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter "Blå" och en märklig last.
2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Binas historia” av samma författare och det var en läsupplevelse utan dess like. Jag blev därför riktigt förtjust när jag läste att Lunde planerar en serie med böcker som enskilt behandlar en specifik miljökatastrof. Den här gången var det bristen på vatten i boken ”Blå”, och det var en minst lika stor läsupplevelse! Än en gång får vi läsa om det sköra samspelet mellan människa och natur. Vi får följa katastrofen ur två perspektiv genom Signe och David och det är mellan dessa två karaktärer som Lundes expertis verkligen träder fram, hon är verkligen duktig på stämningar och känslor. Signes verklighet känns kall och blöt medan Davids känns varm och torr. Signes historia är tjockare och mer ordrik medan Davids är tunnare och mer avskalad, men båda hänger ihop på ett väldigt smidigt sätt och berör på sitt eget vis. Över huvud taget är det Signe som jag relaterar mest till: hennes envishet, höga moral och självständighet.
Språket är flytande och alldeles lagom ordrikt och poetiskt och skapar en i grunden ganska tung roman som behandlar ett väldigt tungt ämne, men som fortfarande är väldigt lätt att läsa. Maja Lunde har sannerligen skrivandets gåva när det gäller moderation och ödmjukhet. Hon lägger fram ett stort problem med en lagom dos allvarlighet: det blir en försiktig varning, ett snällt hot. Det finns en undermening som visar hur viktigt det är att förstå det lokala som någonting globalt och jag anser att den är lika viktig att läsa för alla: klimatkämpe såväl som klimatförnekare. Boken ”Blå” blir således ett väldigt viktigt inslag i dagens klimatpolitik, som vanligtvis har en förmåga att kännas väldigt tung och distanserad. Jag ser verkligen fram emot nästa i serien!