DAMEN SOM KÖPTE EN BUSS OCH BARA DROG
Författare: Judy Leigh
Antal sidor: 411
Första stycket: ”Hon studsade upp och ner på sängkanten och hade fortfarande nattlinnet på sig. När det slutade knarra blev det alldeles tyst omkring henne. Alla sov på Sheldon Lodge. Rummet var halvmörkt och litet, så hon gick till fönstret och tittade ut på gången som ledde till vägen in till Dublin. En fågel flaxade upp och flög iväg. Ett enda moln rörde sig över den fyrkant av himlen som hon såg. Evie gjorde ett pustande ljud och drog sig tillbaka.”
HANDLING:
Evelyn "Evie" Gallagher ångrar den hastiga flytten till äldreboendet i Dublin. Hon är visserligen sjuttiofem och nybliven änka, men långt ifrån död. Så en morgon, medan hela hemmet sover, kliver Evelyn ut genom porten för att aldrig återvända.
Hon ger sig av på en road trip som kommer att ta henne via Liverpool till Bretagne, där hon köper en campingbuss och påbörjar sitt livs äventyr. Men det är inte alla som tycker att stora äventyr är passande för en dam i Evelyns ålder, allra minst hennes son Brendan och hans fru Maura. Tillsammans ger de sig av för att leta efter Evelyn. Och när de till slut hittar henne få de en chock. För medan Brendan och Maura verkar ha gett upp hoppet om kärleken har Evelyn definitivt inte det. Livet har bara börjat.
OMDÖME:
Det här var en väldigt fin liten roman med drag av pensionärs-förakt från ”Små ögonblick av lycka” av Hendrik Groen, pensionärs-galenheter från ”Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd” av Rachel Joyce och pensionärs-bus från ”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg. I mixen finns också en feel good-faktor á la ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” av Jenny Colgan och man kan tro att denna blandning skulle skapa förvirring, men det är en väldigt finstämd historia med ett starkt budskap att det aldrig är för sent att börja leva sitt liv och finna lyckan. Evie tycker jag är en väldigt trevlig karaktär och blir, till skillnad från Harold Fry, också en väldigt trovärdig karaktär. Jag känner med henne, håller med henne och uppskattar att följa med på hennes resa, ett tag i alla fall.
Efter ett tag börjar jag nämligen att tröttna. Det blir lite för gulligt, lite för platt och lite för finstämt. Magin som fanns i början håller inte i sig och mot slutet spelar det ingen större roll hur det går. Det är en fin roman, men inte så mycket mer. Sedan måste jag nämna mitt ogillande för Brendan och Maura. De tar upp en stor del av bokens handling men jag blir bara trött och förbannad. Det finns någonting alldeles för barnsligt över dem som par. Jag förstår att det finns gifta par där kommunikationen inte riktigt fungerar som den ska, men detta är bara för mycket. Jag blir frustrerad och ointresserad till den grad att jag funderade på att helt enkelt hoppa över de kapitel som handlade om Brendan och Maura och nu när jag läst hela boken upptäcker jag att det faktiskt inte hade gjort någon större skillnad. De tar upp stor plats men deras historia säger inte så mycket. Lite synd på en annars fin historia som berättas genom Evie.
