MÅLARENS DÖTTRAR
Författare: Anna-Karin Palm
Antal sidor: 390
Första stycket: ”En man går på en gata i regnet. Han går ganska hastigt och har inget mål med sin vandring; händerna i fickorna och kragen på den slitna, gula rocken uppslagen. Det regnar inte särskilt häftigt men ihållande, svalt: ett tidigt höstregn på en stadsgata. Luften är disig och milt grå, färgtonerna på husets fasader står fram varma och mättade. Det är en sådan man: han ser färger. Han är i femtioårsåldern, lång, ganska muskulös, och han går mycket rak i ryggen trots regnet som letar sig in innanför rocken. Bakifrån lägger man främst märke till hållningen, bredden över axlarna och det tjocka, mörka håret som rufsar sig ovanför kragen. Ostyrigt, inte direkt lockigt men med tillräckligt fall för att inte trivas i välkammade frisyrer.”
HANDLING:
En dag får Maria och hennes bror Martin, i vårt samtida Stockholm, en målning som skickats till dem av en okänd kvinna i England. Målningen är utförd av deras pappa, som försvann när de var barn. Syskonen reser tillsammans med bil till södra England och får snart upp ett spår efter fadern.
Nästan hundra år tidigare växer Laura upp på den engelska landsbygden. Laura delar kynne och konstintresse med sin far konstnären, och lever en stor del av sin ungdom för hans gärning. Men när hon en dag står ensam bryter hennes obändiga strävan efter självständighet fram.
OMDÖME:
Liksom många andra romaner hade jag väldigt stora förväntningar på ”Målarens döttrar” innan jag började läsa. Det kändes som en roman som riktigt skulle fastna i min själ, men tyvärr gjorde den inte det. Den har förvisso några intressanta aspekter. Den handlar mycket om att lära känna sig själv, hur konstnärsrollen påverkar och präglar människors liv och den komplicerade relationen mellan fäder och döttrar. Boken är skriven med ett väldigt fint språk som har en i grunden väldigt artistisk ton med mycket fokus på färger och ljus som verkligen tilltalar mig. Man kan säga att boken börjar väldigt bra och särskilt Lauras öde känns väldigt inspirerande och rörande.
Men framåt mitten börjar boken tappa mer och mer. Det känns mer och mer abstrakt och distanserat och efterhand känns det aldrig som att jag riktigt fastnar för karaktärerna. Det blir i slutändan en roman som är väldigt finstämd och på ett sätt väldigt ödmjuk. På en fest hade den här romanen varit personen som står längst bak i ett hörn och inte försöker varken synas eller höras. Den finns där, men gör inget speciellt intryck. Inte heller slutet var någonting speciellt och jag hade helt enkelt förväntat mig mer - mer drama, mer känslor och mer mystik. Mest av allt fastnar romanen lite i sig själv och tar aldrig riktigt fart. Det var ett intressant konstnärsporträtt med djupa självinsikter som tyvärr lämnar mycket att önska.
