DEN HEMLIGA KVINNAN
Författare: Anna Ekberg
Antal sidor: 381
Första stycket: ”Det måste vara överlevnadsinstinkt, tänker Helene när hon tittar på den mörka ringen som kaffekoppen har lämnat efter sig på det vita skrivbordet. Det måste vara överlevnadsinstinkt att hon väljer att fästa blicken på något så litet och obetydligt nu när hela hennes värld faller samman. Hon tvingar upp blicken, ser sig om på polisstationen och försöker fokusera på ett papper som polismannen gett henne. ’Den anhållnes rättigheter’ står det överst. Hon har rätt till en advokat, hon har rätt att ljuga för polisen och hon har rätt att få mat och dryck. Och till 800 kronor i ersättning om hon har varit felaktigt anhållen i tio minuter. Hur länge har hon varit anhållen? I alla fall mer än tio minuter.”
HANDLING:
Louise lever ett bra liv med sin man Joachim på Christiansö där hon har ett litet café. En dag mitt i sommarens högsäsong, dyker en främling upp och hävdar att Louise heter Helene, och är hans fru som försvann för tre år sedan.
Efter DNA-prover står det klart: Louise är Helene. Röntgenbilder visar att hon har blivit brutalt misshandlad med slag mot huvudet under flera år, något som kan leda till minnesförlust. Men det finns ingen tvekan om att hon är Helene Söderberg. Gift med Edmund, mor till två barn och arvtagare till ett företagsimperium.
Hon måste återvända till sitt gamla liv ett liv som hon inte minns. Hon måste säga adjö till mannen hon älskar. Hon måste försöka ta reda på vad som hände natten för tre år sedan när hon försvann.
OMDÖME:
”Den hemliga kvinnan” har fått höga betyg och hyllande recensioner från många håll så det kändes naturligt att ge den en chans, men jag är tyvärr inte alls såld. Det är en relationsthriller med ett hyfsat bra tempo, framför allt mot slutet, och det är stundvis lite obehagligt och krypande. Men där slutar tyvärr de positiva kommentarerna. Trots att det är hyfsat spännande faller allting på plats alldeles för enkelt, löjligt enkelt, och allting känns i slutändan lite klyschigt och nästan töntigt, liksom amatörmässigt. Karaktärerna beter sig väldigt konstigt och orealistiskt och jag skiftar mellan att rynka på näsan och fnittra mellan sidorna. Istället för att bli engagerad i Helenes historia och problem, vilket säkert var meningen, tänker jag på allt som är orimligt och fel, och det är tyvärr inte i närheten så spännande som det behövt vara för att jag inte ska tänka på det.
Nej den här boken fungerade inte alls för mig. Den kniper några poäng för den relativt medelhöga spänningen och viss innovation i slutets upplösning, men framför allt hamnar den i mitten just för att den, om jag jämför, inte är riktigt lika dålig som andra böcker jag läst som råkat vara ännu sämre.
