MORGON I JENIN
Författare: Susan Abulhawa
Antal sidor: 375
Första stycket: ”Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte. Men hon stod tillräckligt nära för att se att han hade kontaktlinser. Hon såg för sitt inre hur soldaten lutade sig fram mot en spegel och satte in linserna i ögonen innan han klädde sig för att döda. Underligt, tänkte hon, vad man kommer att tänka på i gränslandet mellan liv och död.”
HANDLING:
Amal Abulheja är på besök i sin barndoms Jenin på Västbanken tillsammans med sin dotter Sara då Israel oväntat gör en räd in i det palestinska flyktinglägret. När stora delar av lägret jämnas med marken kastas Amal tillbaka in i det förflutna, till 1967 och tiden för sexdagarskriget, då hennes egen far dödades, hennes bror gick under jorden och hennes mor långsamt slöt sig inom sig av sorg.
OMDÖME:
Jag tycker alltid att det är intressant att läsa romaner som behandlar situationer i mellanöstern då mina kunskaper om detta område inte är de bästa. ”Morgon i Jenin” ger en väldigt djupgående inblick i konflikterna mellan Palestina och Israel. Släkten Abulheja fungerar som en röd tråd och vi får följa en väldigt bred släktkrönika som spänner över fyra generationer. Det är stundtals väldigt starka och grafiska beskrivningar som verkligen berör och jag tycker speciellt om slutet. Det är hemskt, men ändå hoppfullt, och mitt i allt hat, död, sorg, tortyr och politisk propaganda finns fortfarande medmänsklighet, försoning och en kärlek som övervinner både tid och rum. Liksom när jag läser böcker som behandlar förintelsen berörs och förvånas jag ständigt över människors överlevnadsförmåga. Att det finns människor, precis som jag själv, som gått igenom sådana här fruktansvärda händelser, och överlevt. Om det inte lät som ett sådant nonchalant och respektlöst sätt att beskriva det skulle jag nästan vilja kalla det för vackert. Att det mitt i alla hemskheter ändå finns en gnutta mänsklighet och hjälpsamhet kvar, mot alla odds, som en ensam lite rebell som vägrar ge upp mitt i brinnande kriget, det ger ändå ett visst hopp till mänskligheten trots alla oroligheter som fortfarande pågår och förstör livet för så många.
Men någonstans tycker jag ändå att det hela blir lite för överskådligt och distanserat. Jag känner inte att jag kommer tillräckligt nära karaktärerna och ibland blir det lite för svävande när inre tankar broderar ut. Trots vissa stunder som berör tycker jag inte att jag blir så pass berörd som jag borde bli när man läser om sånt här. Det känns i slutändan som om det är någonting som saknas, men trots detta är det fortfarande en historia som tål att berättas.