SKENDÖDA
Författare: Louise Boije af Gennäs
Antal sidor: 470
Första stycket: ”Jag stod ensam i den mörka tunneln. På långt håll såg jag ett svagt ljus och jag förstod att där framme någonstans fanns den enda vägen ut. Över mig välvde sig de graffitimålade vägarna. Jag visste att det var omöjligt, men det kändes som om de kom närmare för varje sekund som gick.”
HANDLING:
Sara har bestämt sig för att återvända till Stockholm från Örebro, trots de märkliga och traumatiska händelser som präglat hennes första höst i huvudstaden. Mer på sin vakt än någonsin byter hon till ett jobb inom konsultbranschen och flyttar till en ny stadsdel i hopp om att de ansiktslösa förföljarna ska lämna henne i fred.
Men den mardrömslika utpressningen tar snart vid där den slutade. Omgiven av finansvärldens korruption och maktspel måste Sara ställa sig frågan: finns det överhuvudtaget någon hon kan lita på?
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Blodlokan” var det ingen tvekan om att jag bara var tvungen att läsa fortsättningen, och ”Skendöda” var minst lika obehaglig. Jag kastas återigen in i en otroligt tät thriller i ett skyhögt tempo där ingenting är säkert och ingen går att lita på. Den starka verklighetsanknytningen är fortsatt framträdande och det är så att det riktigt kryper innanför skinnet och jag hoppar till vid varje ljud och har nästan svårt att somna efter ett antal kapitel. Mer och mer drar tankarna åt Millenium-serien och trots att Louise Boije af Gennäs kanske inte riktigt kan slå den har hon fortfarande en chans att tävla med den. Det är riktigt spännande och fullständigt omöjligt att lägga boken ifrån sig och som bladvändare går det nästan inte att hitta någonting bättre.
Men fortfarande är Sara alldeles för naiv och hon beter sig inte i närheten realistiskt för en som är förföljd och hotad. Hon går in i hissar som tidigare har stannat utan anledning, hon går ut och dricker sig full och festar, hon går ifrån sina saker hela tiden och blir förvånad när de försvinner. Allt som allt känns det lite för orealistiskt och påträngande för att låta gå obemärkt i läsandet. Det är så man tappar engagemanget för henne då det känns som att hon gör allt med flit för att hennes liv ska bli svårare. Sedan tycker jag att de insprängda artiklarna ännu mer än i första boken hejdar läsningen, till den grad att jag till slut bara hoppar över de sidorna, vilket egentligen känns dumt eftersom det säkert ligger någon slags ledtråd där som ännu inte är självklar.
Så än är det inte perfekt, men liksom ”Blodlokan” får ”Skendöda” ändå ett högt betyg på grund av spänningen och obehaget, för i slutändan är det, trots orealistiska beteenden, verkligen en bok som fastnar.