TATUERAREN I AUSCHWITZ
Författare: Heather Morris
Antal sidor: 265
Första stycket: ”Lale försöker att inte lyfta blicken. Han tar papperslappen. Han måste tatuera in de fyra siffrorna på kvinnan som håller i lappen. Hon har redan ett nummer men det är halvt utsuddat. Han försöker vara försiktig när han trycker in nålen i hennes vänsterarm och ritar en fyra. Blodet sipprar fram. Men nålen har inte gått tillräckligt djupt och han måste göra om det. De har lärt sig – säg ingenting, gör ingenting. Han torkar bort blodet och gnider in grönt bläck i såret.”
HANDLING:
Lale Sokolov kommer till Auschwitz-Birkenau 1942. Han beordras att tatuera de medfångar som väljs ut för att de ska få "leva", det vill säga arbeta sig till döds i stället för att gasas ihjäl. Lale stålsätter sig och utför sin uppgift med mekanisk effektivitet, men en dag står en ung kvinna framför honom. Han blir blixtförälskad och bestämmer sig för att inte bara överleva lägret själv, utan se till att den unga kvinna han just ska tatuera också gör det. Hennes namn är Gita.
Lale inser tidigt vilket öde han och de andra i lägret är på väg att möta, men han bestämmer sig ändå för att leva livet fullt ut och bevara sin värdighet. Den gnistan tänder han även hos Gita och en oförglömlig kärlekshistoria som övervinner koncentrationslägrets omänskliga förhållanden tar sin början.
OMDÖME:
Den här boken har fått blandade känslor hos recensenter, men jag blev djupt berörd och rörd till tårar mer än en gång. ”Tatueraren i Auschwitz” är en hyllning till livet och kärleken och betonar vikten att ta vara på båda. Den ger oss en sann kärlekshistoria mitt inne i fruktansvärda Auschwitz och ännu ett perspektiv på andra världskriget. Det är en väldigt rak och konkret skildring av de medverkandes strategier för att överleva och jag tycker verkligen om Lale som karaktär. Han är stark i sig själv, väldigt rak på sak, intelligent, lite torr men ändå ödmjuk och omhändertagande och det han berättar är en väldigt allt som allt praktisk framställning av andra världskriget där det framkommer att de flesta visste vad som skulle komma att hända redan i första boskapsvagnen. Det verkar vara denna aspekt som en del tycker drar ner handlingen, men för mig är det ingenting annat än ett genialiskt sätt att framställa denna mörka tid i historien. Det finns inget sockrande, inget inlindat och gulligt för att försöka göra historien mer lättsam. Det som framställs är rena, kalla, hårda sanningen, och jag tror att man var tvungen att vara ganska torr, ärlig och rättfram, som Lale, för att verkligen kunna överleva en sådan upplevelse, även efter kriget, och det mjuka och fina som faktiskt finns i historien är kärleken mellan Lale och Gita, som faktiskt är helt sann.
Författarens egen röst tar aldrig över och Lale försöker aldrig att försköna eller släta över det faktum att alla, liksom han själv, gjorde allt för att överleva. Det som växte fram var en hårfin balansgång mellan att själviskt hjälpa sig själv osjälviskt hjälpa andra. Ren tortyr och hemskheter blandas med ömhet och medmänsklighet och mitt i allt finns Lale och Gita som mot alla odds lyckas överleva och faktiskt leva ett gott och lyckligt liv tillsammans även efter förintelsen. Det blir också en påminnelse om det fortsatta hårda livet efter kriget. Det var inte bara att gå tillbaka till sitt dåtida liv, istället möttes människor av kaos och förstörelse, förlorade familjemedlemmar, fördomar och fattigdom. Lale och Gita blir verkligen ett starkt ljus i en tid som översvämmas av mörker även efter kriget.
I slutändan är ”Tatueraren i Auschwitz” en ren definition av ’hoppet är det sista som lämnar människan’ och jag tar med mig flera lärdomar från Lales syn på livet (ett citat om vad som gör en bra dag fastnade speciellt hos mig, men det tycker jag att man själv ska läsa i slutet av boken). Trots ett relativt litet sidantal känner jag mig alldeles omtumlad och överväldigad när boken är slut. Som att jag har följt Lale i flera veckor, när det egentligen bara gått två dagar. Jag kan starkt rekommendera den, men jag tycker att man ska läsa den med ett öppet sinne, för den är lite annorlunda än alla andra böcker om andra världskriget. Men enligt mig är denna den bästa framställningen hittills.
