PÅVEN JOHANNA
Författare: Donna Woolfolk Cross
Antal sidor: 420
Första stycket: ”Det var den tjugoåttonde dagen i wintarmanoth i Herrens år 814, den strängaste vintern i mannaminne. Byjordegumman Hrotrud från Ingelheim pulsade fram genom snön mot kanikens stockhus. En vindil kom svepande mellan träden och körde in sina isfingrar i kroppen, när den letade sig genom hålen och lapparna i de tunna vadmalskläderna. Skogsstigen var täckt av djup drivsnö, och för vart steg hon tog sjönk hon nästan ner till knäna. Ögonbryn och ögonfransar var igensnöade, så hon torkade sig ideligen i ansiktet för att se. Händer och fötter sprängvärkte av köld, trots de mångdubbla lagren med linnetrasor som hon hade lindat runt dem.”
HANDLING:
Hon var en begåvad och orädd kvinna som förklädd till man lyckades överlista hela den katolska världen. Hon skaffade sig kunskap inom medeltida filosofi, religion och läkekonst. Hennes lysande begåvning förde henne på äventyrliga vägar till påvepalatset i Rom. Där drogs hon in i en virvel av politik, religion, kärlek och makt. En riskfylld tillvaro där livet ofta stod på spel.
När ödet såg till att Johanna blev vald till påve hade det förgångna hunnit ifatt henne – och det mest förbjudna var ett faktum.
OMDÖME:
Jag har läst en hel del böcker på sistone som inte riktigt har varit min smak. Många femmor och sexor i betygsskalan som till slut kan göra bokläsandet lite nedstämt. Därför blev jag otroligt glad när jag började läsa ”Påven Johanna” och snabbt insåg att detta skulle bli en ny favorit. För mig har Donna Woolfolk Cross en sann talang för berättandet och hamnar i samma liga som Ildefonso Falcones. ”Påven Johanna” är lika mycket ett starkt personporträtt som en storslagen och målande historisk skildring av medeltida Europa. Vi får följa denna starka, egensinniga, goda, intelligenta, omtänksamma kvinna ända från liten flicka i en liten stuga med en grymt bestämmande far, tills den dag hon väljs till påve. Det är ett livsporträtt med många bottnar och Johanna som karaktär väcker både empati och inspiration. Hon blir en byggsten i historiens tegelmur som inte bara speglar dåtidens inskränkta kvinnosyn utan även dagens eftermätningar där kvinnor överallt på jorden fortfarande lever under frihetsberövande förutsättningar.
Jag riktigt slukas varje gång jag öppnar boken. Det är hemskt, fantastiskt, sorgligt, lyckligt, tröstlöst och hoppfullt på en och samma gång. En omfattande livshistoria som väcker så många känslor, för att till slut mynna ut i en avslutning som är lika underbar som den är hjärtskärande. Ett av citaten på bokens framsida lyder: ”Om historien om Johanna är sann är den helt fantastisk. Om den är påhittad, är den fortfarande bland de bästa romaner jag har läst.” Många små undanstoppade bevis finns att påven Johanna har funnits på riktigt och författaren skriver själv i efterordet att hon försökt vara så historiskt korrekt som möjligt, trots att genren ändå tillåter henne att göra diverse dramatiska utsvävningar. Men jag vill verkligen tro att denna starka kvinna har funnits på riktigt. I dagens språk är detta ingenting annat än en fullständigt genialisk framställning av dåtidens girl power!