NINAS RESA
Författare: Lena Einhorn
Antal sidor: 221
Första stycket: ” ’Jag gav mig själv det löftet i det där rummet fyllt med plyscher’, sa Nina, som förklaring. ’En plyschsoffa, plyschgardiner, massor av statyetter, äkta mattor på golvet – ett rum fyllt av allt som välstånd kan ge. Plyschsoffan gjordes på natten om till en säng, för att på morgonen, genom omsorgsfull undanläggning av alla täcken och annat som tydde på rubbad ordning, övergå till sin normala status, och dölja vad som annars försiggick i detta välpolerade rum. Det var på denna soffa som jag sov. Jag kände det som om jag var på en öde ö, som enda överlevande efter en ohygglig katastrof, men fortfarande med minimala utsikter att själv klara mig. Löftet jag gav mig själv i nattens mörker, uppfylld av den rädsla som alltid gjorde sig påmind om nätterna, var att om detta mirakel ändå skulle ske, om jag trots allt skulle överleva, då måste jag berätta.’ Så det gjorde hon.”
HANDLING:
De lyckades hålla sig kvar i gettot in i det sista, sedan flydde de, rev av sig judestjärnan och ”försvann” – under det att tyskarna, efter att ha satt eld på allt utom kyrkan, bombade resterna till grus. Nina, hennes bror Rudek och deras mamma var bland de absolut sista som lämnade Warsawas getto levande.
Den vuxna Nina Einhorn ville berätta. Hennes egna ord, märkligt enkla och raka, präglar denna otroliga överlevnadshistoria skriven av hennes dotter Lena. Nina Einhorn kom som flykting till Sverige 1946 och blev en framstående läkare och forskare inom gynekologisk onkologi. Hon gick bort 2002.
OMDÖME:
Det här var en bok som gav mig rysningar redan i första stycket. Att det är Ninas egna ord som jag får läsa, en kvinna som faktiskt funnits på riktigt och vars upplevelser faktiskt skett precis som det är beskrivet, ger mig en väldigt speciell känsla av vördnad. Jag känner mig hedrad av att få läsa hennes ord och försöka sätta mig in i hennes historia – hur svårt och verklighetsfrämmande det än verkar. Hon berättar en historia om förintelsens baksida, det som skedde utanför själva koncentrationslägren, och visar att det inte var säkert någonstans. Det handlade om ständig förflyttning, ständig rädsla och oro och en hårfin balansgång mellan att rädda andra och rädda sig själv och sina närmaste. Ofta valde folk det senare, men det var inte ovanligt att även detta slog tillbaka i slutändan. Att arbeta för tyskarna för att rädda sin familj kanske fungerade ett tag, men i slutändan var det ingen som gick säker. Allting var ett mentalt spel i att gissa vem som gick att lita på och tusentals judar lurades till sin död under falska lovord och löften från tyskarnas konstanta fulspel.
Språket är väldigt rakt och avskalat men träffar fortfarande som en pil i hjärtat. Som alltid är det att blodet närapå börjar koka när jag läser allt som pågick under kriget. Från det barbariska, vidriga och iskallt avrättande i förgrunden, till det tysta, myllrande, passivt aggressiva föraktet i bakgrunden. Att bli sedd som ohyra, värre än smuts, utan att förstå varför. Att bli anklagad, utpekad och nedtryckt, utan att ha gjort någonting fel. Att som bara barnet ha som största önskan att överleva för att kunna berätta en historia om förtryck, tortyr och död. De som hade turen med sig fick möjligheten att berätta sin historia, och historien om alla de som inte fick möjligheten att berätta själva, och jag känner att jag kan göra viss skillnad i historien genom att i alla fall läsa deras ord och ta till mig deras budskap.
