TRÄHÄSTEN
Författare: Eric Williams
Antal sidor: 316
Första stycket: ”Det var tidigt på morgonen. Inne i baracken var allt tyst, den egendomliga levande tystnaden i ett rum där alla sover. Fångarna låg i tvåvåningssängar som stod längs väggarna. De såg ut som puppor där de låg, inrullade i sina filtar. Bredvid varje brist stod ett smalt träskåp på vakt. Bordet i rummets mitt var svagt upplyst av en ljusstrimma som smög sig genom en springa i det mörklagda fönstret, och den föll på oordnade högar av de sovande fångarnas persedlar. Från der Kommandantur kom det svaga ljudet av en trumpetsignal.”
HANLDING:
Fånglägret gällde för att vara rymningssäkert. Från vakttornen hade tyskarna fritt spelrum för sina strålkastare och kulsprutor. Barackerna stod på stolpar - det fanns ingen möjlighet att gräva sig ut. Flyktchanserna verkade obefintliga. Men så kom en av fångarna att tänka på sagan om den trojanska hästen och en halsbrytande plan började smidas.
OMDÖME:
Detta var ännu en läsupplevelse som ger ännu en bild av andra världskriget som om möjligt gör mig ännu mer förbannad på tyskarnas tankesätt under kriget. Judarna som inte gjort dem någonting, som bara lever sina liv i fred, de människorna ska utrotas och torteras på de absolut mest omänskliga sätt. Men brittiska soldater som frivilligt och fullt medvetet ger sig ut med mål att döda så många tyska soldater som möjligt, de sätts i arbetsläger där de kan käfta emot och bete sig och skämta öppet mot fångvaktarna utan att få så mycket som en örfil. Missförstå mig rätt, deras liv var inte jätteroligt och de fick sin beskärda del av straff vid större företeelser så som att försöka fly, men i jämförelse med vad judarna gick igenom i sina arbetsläger hade soldaterna lika gärna kunna varit på hotell. Ransonerna är knappa men fortfarande tillräckliga för att hålla humöret uppe och de får till och med kaffe regelbundet (trots att det mest består av malda ekollon men i alla fall). Allt som allt är det i alla fall en fascinerande historia som nästan verkar för otrolig för att vara sann. Jag skulle inte säga att det är någon superintensiv spänning (mest på grund av att man faktiskt vet hur det går för dem då detta avslöjas redan på baksidan) men den har ändå ett visst underhållningsvärde. Själva planeringen av flykten, hur fångarna à la Robinson lyckas bygga en hel trovärdig konstruktion av lite trä, stulna spikar och plåtburkar är ingenting annat än superhäftigt.
Det stannar dock av lite mot slutet och de sista 100 sidorna känns väldigt sega, vilket är synd då de symboliserar ännu en svårighet under kriget: det var inte bara att lyckas rymma, man var också tvungen att ta sig ur landet utan vare sig pengar eller självförtroende. Då det mesta av spänningsmomentet också är borttaget känns historien till slut lite fadd. Det är hyfsat intressant, men jag tröttnar ganska fort. Överlag en hyfsat intressant spegling av kriget från motståndssidan, men det finns andra böcker som jag hellre läser om andra världskriget om jag får välja.