EN HANDFULL VINGAR
Författare: Sue Monk Kidd
Antal sidor: 383
Första stycket: ”Det fanns en tid då människorna i Afrika kunde flyga. Mauma berättade det för mig en kväll när jag var tio år. Hon sa: ’Trubbel, min mauma såg det med egna ögon. Hon säjer dom flög över träd å moln. Hon säjer dom flög som koltrastar. När vi kom hit lämna vi den magin bakom oss.’ Min mauma var skarp. Hon lärde sig inte läsa och skriva som jag. allt hon kunde hade hon lärt sig av att leva på nådens avigsida. Hon tittade på mitt ansikte, hur det svävade mellan sorg och tvivel och sa: ’Tror du mej inte? Varifrån tror du dom här skulderbladen dina kommer?’ ”
HANDLING:
1803, Charleston, South Carolina. Sarah fyller elva år. I present av sin mor får hon en egen slav. Sarah är uppväxt i en välbärgad plantageägarfamilj, men har sett slavarna på gården piskas, och hon vämjes av tanken på att äga en annan människa.
Sarahs försök att frige den jämnåriga slaven Trubbel misslyckas, men en ovanlig vänskap växer fram. I hemlighet delar de sina drömmar om förändring och frihet. Men när de båda bestraffas för att Sarah lärt Trubbel läsa blir det plötsligt uppenbart att deras omvärld inte vill förändras. Deras livslånga kamp mot slaveriet har dock bara påbörjats.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Honungsbiets hemliga liv” av Sue Monk Kidd vilket var en bok som tog sig raka vägen in i mitt hjärta och jag kan glatt säga att ”En handfull vingar” inte lägger sig långt efter. Att läsa om slaveriet i USA är likvärdigt med att läsa om andra världskriget och förintelsen, man blir aldrig mätt på kunskap och jag känner mig på ett sätt skyldig att ständigt läsa om detta fruktansvärt hemska för att på alla sätt jag kan försöka hindra att det händer igen. Kapitlen växlar mellan Sarah och Trubbel, där Sarah har många drömmar om kunskap, böcker och utbildning medan Trubbel endast har en enda dröm om frihet. Kontrasten blir ansträngande påtaglig men aldrig överdriven och den komplicerade vänskapen mellan flickorna ger handlingen både bredd och djup. Den amerikanska södern som landskap kommer läskigt nära och jag känner ständigt alla dofter, ljud, känslor och smaker. Solen bränner, dammet flyger, piskan viner, folket suckar och snyftar och mellan raderna kokar ett motstånd i dunklet. En ständigt upplyftande påminnelse att det faktiskt fanns de som motsatte sig tanken att kunna äga en annan människa och ha rätten att behandla den hur man än önskade. Författaren målar upp en storslagen berättelse och vissa dialoger och specifika meningar kommer finnas med mig för resten av livet. Det är slagkraftigt, självsäkert och så sant att man inte kan förstå hur man ens var tvungen att tala mot slaveriet.
Förutom Sarah och Trubbel möter jag andra färgstarka karaktärer där Trubbels mor Mauma är den mest intressanta. Hon är envis, misstänksam, motståndskraftig och slug men samtidigt så omtänksam och vänlig när hon känner för det. Hon visar att vänskap och respekt är någonting vackert men inte på något sätt självklart. Den ges enbart till de som förtjänar den och Mauma gör de motstånd hon kan i det tysta trots konsekvenserna. Allt som allt en väldigt stark roman som verkligen gör intryck. Det enda som drar ner betyget är att jag tycker att handlingen svävar ut lite väl mycket mot slutet. Det blir lite för snackigt och byråkratiskt en bit för att till slut mynna ut i ett gripande slut som är lika avslutande som det är öppet. Jag lämnar Sarah och Trubbel med en motstridig känsla av ett upprymt lugn där de båda har tagit sig under skinnet på mig, trots att det bara är en av dem som faktiskt funnits på riktigt.