I OXÖGAT
Författare: Ida Andersen
Antal sidor: 389
Första stycket: ”Fattigfolket från Krävan förde med sig en kväljande stank av sur kropp och hunger, men nu var skaran fulltalig. Likt skuggfigurer stapplade vi stelbent fram mellan gårdarna i Rislycke tills vi söder om Hjertagölen vek av österut. I Dåvedshults by möttes vi av flämtande facklor och rop, bultande och slammer från byggningen. Ingen gav dock akt på vår skara som drog förbi och styrde kosan norrut på Kungsvägen.”
HANDLING:
Året är 1741 och förändringens vindar blåser över Dåvedshult i Ekeberga socken i och med beslutet att uppföra ett glasbruk, som ska komma att bära namnet Kosta.
I den småländska bygden lever drängen Eskil, med särskilt handlag för timrande, och pigan Sissel, som drömmer om en annan tillvaro. Deras vägar korsas en midsommarnatt och livet ställs på ända, men kanske kan glasbruket innebära början på något nytt, något bättre?
OMDÖME:
Jag blev på ett sätt förvånad över hur mycket jag faktiskt tyckte om den här romanen. Det är väldigt vardagligt men ändå intressant och jag sugs på ett oförklarligt sätt in i handlingen och Eskil och Sissels vardag. Det är kärlek, bekymmer och förändring. Fattigdom, kamp för överlevnad, viljan till självständighet, hårt arbete, religion och folktro, manligt och kvinnligt, bondesamhälle och växande industrialism. En slags hyllning till den flitige arbetaren och en gedigen skildring av ett svenskt arbetarsamhälle under 1700-talet i Småland vars efterdyningar klingar ända in i vår egen samtid i och med glasbruket Kosta. Jag fastnar för både Eskil som präglas av den nya tidens strikta kristendom och Sissel som fortfarande hänger kvar i den gamla tidens folktro. De är starka, villiga och envisa på sina egna sätt och det är väldigt skickligt hur författaren bygger upp handlingen kring och genom paret. Sissel präglas av torpets svårigheter, där hårt hushållsarbete blandas med barnomsorg, sjukdom och drömmar om mer mat och en bättre tillvaro. Samtidigt präglas Eskil av sitt arbete på glasbruket, där hårt arbete tär på kroppen och en högre ställning som timmerman visserligen ger mer pengar i fickan, men samtidigt aldrig låter honom glömma den hierarki han ständigt krossas av.
Det märks att författaren gjort omfattande research men faktan blir aldrig tung och påtvingad utan skapar istället en hög trovärdighet och ihållande intresse i och med detaljerade person- och miljöbeskrivningar. Egendomslösa, fattiga, gamla, sjuka och beskyllda trollkonor får alla sin tid i rampljuset och beskrivs med stor taktfullhet, det blir varken klyschigt eller idealiserat, alla skikt i samhället beskrivs istället utifrån hur verkligheten såg ut och hur den formade de som ständigt stod under storheten. Allting känns så väldigt naturligt när författaren framhäver hur Eskil kommer till liv genom sitt arbete med kraftiga stockar och släta brädor och hur Sissel viger sitt liv till sina barn och drömmer om något så simpelt som ett kålland i trädgården. Sammantaget finns det en väldigt fin balansgång mellan ljus och mörker, kärlek och sorg, lycka och elände.
Det som drar ner betyget är språket, inte för att det på något sätt är dåligt, utan för att det är väldigt svårläst i och med att dialogerna är skrivna med småländsk dialekt och talspråk. Mycket gamla ord och glömda fraseringar gör att det tar ganska lång tid att komma in i känslan, vilket i sig är lite synd eftersom jag känner en slags konstig tomhet när boken är slut och jag inser att jag måste lämna Dåvedshult och inte får veta hur det går med Eskil och Sissel. Men språket åsido var detta riktigt bra, en historia så vardaglig att den blir ovanlig och jag uppskattar att jag fått ta del av denna, om än fiktiva, del i min egen historia.
