KASTANJEMANNEN
Författare: Søren Sveistrup
Antal sidor: 556
Första stycket: ”Gula och röda löv dalar ner genom solljuset mot den våta asfalten som skär genom skogen likt en mörk, spegelblank flod. När den vita civila polisbilen åker förbi virvlar de under ett kort ögonblick upp i luften innan de lägger sig tillrätta på de fuktiga grästuvorna längs vägkanten.”
HANDLING:
En kvinna hittas brutalt mördad på en lekplats i Köpenhamn. Vid kroppen finner man en liten figur gjord av två kastanjer och tändstickor. När figuren undersöks upptäcker man fingeravtryck från en ung flicka som spårlöst försvann för mer än ett år sedan.
Samtidigt som poliserna Naia Thulin och Mark Hess jagar en mördare letar de också efter spår som kan leda dem till den lilla flickan - tänk om hon fortfarande lever?
OMDÖME:
Det här var nära perfekt, inte riktigt, men nästan. Det är en i grund och botten ganska simpel mordhistoria med alla välanvända pusselbitar: en mördare med ett specifikt syfte, en försvunnen flicka, poliser med jobbigt privatliv som ständigt måste jobba emot sina överordnade som envist insisterar på att fallet är löst och lagom med villospår för att aldrig riktigt kunna avgöra vem mördaren är, men det är ändå någonting visst med ”Kastanjemannen”. Det känns lite liknande som Lars Kepler och historien som framträder är riktigt grafisk och blodig med starka beskrivningar som gör att man blir riktigt involverad i mordhistorien och utredningen kring den. Det är målande och jag blir verkligen fångad i varje scen. Det märks att författaren också är manusförfattare. Det är en väldigt välskriven historia med lättläst språk som ger en extra krydda genom att låta läsaren ta del av offrens sista tankar och känslor när de vet att de inte kommer överleva.
Jag gillar Hess och Thulin, de är inte överdrivet duktiga eller intuitiva eller förutseende, bara helt vanliga, stundtals duktiga, ibland lite naiva poliser. Jag får inte veta så speciellt mycket om dem, fokus ligger snarare på själva mordjakten snarare än polisernas privatliv, vilket är en positiv överraskning då jag ofta tycker att polisers snåriga privatliv ofta får lite för mycket plats. Jag blir även positivt överraskad av bokens mycket intressanta skurk som visar sig i slutet, vars motiv på ett sätt också blir en del av bokens genomgående tema om föräldraskap, utsatthet och utnyttjande av barn. Allt som allt är det en riktigt snygg uppbyggnad och upplösning och mot slutet sitter jag verkligen som på nålar. Det enda som drar ner betyget från perfekt är att vissa partier blir lite sega. Drivet är så bra men rätt som det är kommer några kapitel som liksom drar ner det en stund för att sedan snabba på några kapitel senare igen. Om det är ett medvetet val eller inte kan jag inte avgöra men jag tycker det stör läsningen en aning. I alla fall riktigt snyggt skrivet av Sveistrup och jag ser fram emot fler böcker om Hess och Thulin.