LOLLO
Författare: Linna Johansson
Antal sidor: 319
Första stycket: ”Hon kom inte hem förrän vid fem. Ljudet av hennes tassande steg över skohögen i hallen, nycklarnas ljusa klirr i den lilla asken på byrån. Jag låg och vred mej i soffan. Plockade upp mobilen igen. Skulle jag gå upp kanske, bara för att säga hej? Det kunde jag lika gärna göra.”
HANDLING:
Lollo och Lidija vet inte vad de vill med sina liv. De vet bara vad de inte vill: vuxenlivets konventioner och bojor, familj, jobb och leda. Efter gymnasiet väljer de istället att bara driva runt. Men nu börjar tiden rinna ut, pengarna är slut och rastlösheten plågar dem. Då äger ett oväntat möte rum. En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem. Det ser ut som en dröm, som en plötslig och oanad utväg. Men det visar sig snart vara någonting helt annat.
OMDÖME:
Jag hade inga som helst förväntningar på denna bok innan jag började läsa men det här var överraskande bra och jag skulle beskriva det som en väldigt speciell hyllning till den kvinnliga vänskapen, en slags vi-mot-världen-mentalitet som jag personligen kan känna igen från ungdomsåren som jag delade med en endaste bästis. Det handlar om att växa upp och hitta sig själv och den snåriga vägen dit som ofta sätter både hälsa och vänskap på spel. ”Lollo” är lika vacker som den är ful och lika hemsk som den är underbar. Det är mörkt, destruktivt och sårigt men aldrig tungt och trots att vänskapen mellan Lollo och Lidija förvisso är fruktansvärt destruktiv, tragisk och stundvis irriterande är den samtidigt intim, varm och kompromisslös. Den skildrar en del av ungdomskulturen som jag aldrig riktigt kommer att förstå mig på eftersom jag alltid stått på den motsatta sidan (tillsammans med nördarna, plugghästarna och tråkmånsarna), men det är extremt skickligt porträtterat! Det rebelliska fråntagandet från vuxenlivet, att känna sig djupt uttråkad och samtidigt ha en farligt öppen önskning om att pröva på det mesta och säga ja till allt för att få vardagen att kännas leder till ett ständigt festande, droger, alkohol och sex i en enda rörig blandning där gränsen för vad som känns okej ständigt flyttas fram.
Det finns även ett underliggande sken av falskhet som genomsyrar handlingen. Rykten, förutfattade meningar och ständiga lögner skapar en ungdomskultur som gör att ingen kan lita på någon. Alla ger ett sken av att tycka om varandra bara för att gå hem och snacka skit bakom varandras ryggar. Alla tar avstånd från varandra men börjar samtidigt kopiera varandra och någonting som verkat fullständigt sjukt och töntigt ena sekunden blir helt plötsligt coolt och hippt i nästa. Det är en väldigt specifik kultur som framställs med läskig övertygelse.
Jag möts också av ett gripande språk som ger en känsla av att man verkligen vill ta in vartenda ord och det är skrivet med både allvar och ironi. Handlingen är som en nedåtgående spiral som blir allt svårare att ta sig ur, en berg- och dalbana som bara går fortare och fortare tills det oundvikligen spårar ur utan att man ens märkte hur eller när det hände. Små förändringar blir helt plötsligt större än vad man först kunde ana och stegringen är så subtil att den är nästintill mästerlig. En genväg till det goda livet visar sig vara en direkt väg till helvetet. Både Lollo och Lydija framstår som ganska lata, osympatiska och obeslutsamma, de vill båda att livet ska ta en annan vändning men tar inga initiativ för att få det att ske. Trots detta känner jag ändå att jag kommer dem nära, jag förstår dem på ett konstigt sätt och det känns lite nedstämmande att behöva lämna dem när sista sidan är läst. En väldigt stark roman som verkligen engagerar och stannar kvar en lång stund hos läsaren. Jag är överraskande överrumplad och på ett konstigt sätt känner jag mig upplyft trots att handlingen i grund och botten är närapå becksvart. Rekommenderar starkt!