GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK
Författare: Martina Haag
Antal sidor: 286
Första stycket: ”-Älskling, nu har vi gått omkring planlöst hit och dit i över två timmar snart. Ska vi inte bara sätta oss ner ett litet tag? Ta en kaffe eller något att dricka? säger Lasse och visar med vanten på ett fik på andra sidan gatan. Jag nickar, jag kan inte prata. Jag gråter inte längre, men jag vill inte öppna munnen, för då börjar jag väl igen. Jag följer efter honom in på caféet och sätter mig på en pinnstol. Lasse börjar beställa vid disken. Jag vill inte ha något. Inte äta. Inte svälja. Det går inte. Steril. Vilket jävla ord. Barnlös. Icke fungerande kvinna. Ofruktsam.”
HANDLING:
Stockholm. Nadja har längtat efter barn i hela sitt liv, men inte träffat den rätte. Men nu, när hon närmar sig 45 och fortfarande är barnlös singel så bestämmer hon sig för att göra någonting åt saken. Kosta vad det kosta vill.
Missångerträsk. Lotta har fått nog. Hon och Magnus har inte legat med varandra på över ett år. Nu ska de åka till Paris och ta in på hotell, rädda äktenskapet och prova alla former av sex som de inte har testat hittills.
Två systrar, en innerstadsstockholmstjej och en småbarnsmamma i Lappland gör en hemlig överenskommelse om att hjälpa varandra. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig.
OMDÖME:
”Glada hälsningar från Missångerträsk” är en typisk feel-good, rolig och träffande. Den är skriven i sann Martina Haag-anda med en komisk underton blandat med en hel del svärta och jag blir verkligen engagerad i både Nadjas och Lottas livspussel. Sedan tycker jag också att karaktärerna är bokens sanna styrka och författaren får verkligen till Jocke som den fåordiga, smått buttra men fortfarande varma norrlänningen utan att dra till alltför nedvärderande fördomar och klyschor. Fördomarna hamnar istället kraftigare hos Nadja som den inkompetenta, ordbajsande stockholmaren som inte kan överleva en minut ute på landet och inte förstår konceptet med minusgrader och snö. Men detta ska vara dråpligt, så det funkar ändå, det är humörhöjande och jag skrattar högt flertalet gånger.
Kanske att det blir lite väl förutsägbart ibland, men det är ändå någonting man får ta inom genren. Det som istället drar ner betyget för mig är slutet. Det är fullständigt skruvat och jag tycker inte riktigt att det funkar. Allt jag kan tänka är att jag tycker att filmatiseringen är så mycket bättre. Om jag ska vara riktigt kritisk tycker jag överlag att filmatiseringen fångar det mesta bättre än boken. Det blir ett typexempel på en trevlig liten roman som inte riktigt kommer till liv förrän den blandas med bra regi och skickliga skådespelare. Men en trevlig liten feel-good var det sannerligen och trots ett otroligt knäppt slut fick jag ut ett par goda skratt, och nog är det alltid något.