NÄR ANDETAGEN BLIR TILL LUFT
Författare: Paul Kalanithi
Antal sidor: 247
Första stycket: ”Medan jag skriver detta går det upp för mig att förordet till denna bok hellre kan ses som ett efterord. För när det gäller Paul Kalanithi ställs all tidsuppfattning på ända. Till att börja med – eller kanske till att sluta med – lärde jag känna Paul först efter hans död. (Ha tålamod med mig.) Jag kom honom närmast när han inte längre fanns.”
HANDLING:
Vid trettiosex års ålder och i slutfaserna av sin läkarutbildning får Paul Kalanithi beskedet att han har lungcancer. Ena dagen är han läkare och andra dagen är han själv en patient som kämpar för sitt liv. Framtiden som han och hans fru hade planerat går i spillror.
När andetagen blir till luft är boken som Paul skrev de sista månaderna i livet. Han beskriver sina livsval och de frågor han brottas med. Vad gör livet värt att leva inför döden? Hur ska man ta vara på sina sista månader i livet? Kan man skaffa barn trots att man inte kommer få vara med när det växer upp?
OMDÖME:
Jag hade inga egentliga förväntningar på ”När andetagen blir till luft”. Jag har läst en hel del självbiografiska romaner och det har landat lite här och lite där, men detta var någonting extraordinärt som jag kommer bära med mig länge, länge. Det är fruktansvärt utlämnande och insiktsfullt, ärligt och kompromisslöst. En historia som lyfter dilemmat och problematiken med att vara både läkare och patient och den medföljande insikten att förstå känslan bakom patienten: Vad är det egentligen vi utsätter våra patienter för? Hur bemöter vi dem? Vad säger vi till dem? Och kan vi verkligen förstå hur ont de har? I slutändan är det inte förrän vi går igenom samma trauma som vi verkligen kan förstå, och inte ens då är upplevelsen exakt densamma. Paul framstår som en väldigt principfast man, omtänksam, eftertänksam och intelligent med en medkänsla och en förståelse för både livet och döden som lämnar mig hänförd. En man som hela tiden jobbar tillsammans med förutsättningarna och försöker göra det bästa av tiden som finns kvar. En man som beskrivs som skör, men aldrig svag.
Livet beskrivs som en riggad kortlek där döden alltid vinner. Vi kan inte vinna över döden, men vi kan bestämma vad vi gör med livet. Boken är skriven med långa stycken och få kapitel men trots detta läser jag sida efter sida som i trans. Jag vill ta del av varje ord som denna man hade att säga, och framför allt lära. Det är en hyllning till livet, till empatin och till mänskligheten. Det är en lärdom om en sanning som ligger till grund för var och en av oss, som väver oss samman och förenar våra tankar och rädslor för dödens oundviklighet. Som visar att någonting så brutalt och mörkt kan skapa så mycket hoppfullhet och ljus.
Jag blir otroligt berörd och trots att tårarna inte kommer förrän i slutet hålls jag i ett järngrepp genom hela skildringen. Språket i sig är ingenting speciellt men ändå finns det ett visst skimmer som inte går att sätta fingret på, en diffus men ändå stark antydan till att denna människa verkligen hade skrivandets förmåga, och insikten att han var tvungen att ta vara på den medan han fortfarande hade möjligheten. En oerhört stark bok som jag med all säkerhet kommer bära med mig för resten av livet.
