EN DOFT AV APELSIN
Författare: Joanne Harris
Antal sidor: 407
Första stycket: ”När Mor dog lämnade hon gården till min bror, Cassis, förmögenheten i vinkällaren till min syster, Reine-Claude, och till mig, den yngsta, lämnade hon sitt album och en tvålitersburk med en enda svart Périgordtryffel, stor som en tennisboll och inlagd i solrosolja, som, när burken öppnas, fortfarande avger den mustiga, fuktiga doften av skogsmark. En ganska orättvis fördelning av rikedomar, men så var Mor också en naturkraft som fördelade sina gracer efter behag, utan att ge några ledtrådar till sin märkliga logik. Och, som Cassis alltid framhöll, det var jag som var hennes favorit.”
HANDLING:
Dunkla händelser, kärlek och svek finns nerskrivna i den hemliga receptsamling och dagbok som är Framboise Simons enda arv från sin mor. Boken har hon med sig när hon under falskt namn återvänder till sitt barndomshem i den lilla byn vid Loireflodens strand där hon startar ett crêperie.
Ingen i byn vet vem den mystiska änkan egentligen är, men ju mer hon fördjupar sig i moderns dagbok desto klarare träder bilderna fram av en tragisk barndom i krigets skugga och de dramatiska händelser som ännu ger återklang i byns dagliga liv. Och snart hinner det förflutna i kapp.
OMDÖME:
Mitt första intryck av Joanne Harris var inte det bästa när jag läste ”Chocolat”, men jag tänkte att jag skulle ge henne en chans till, och det är jag glad att jag gjorde. ”En doft av apelsin” är en släktkrönika i andra världskrigets slutskede. Det handlar om tre syskon och deras sjuka mor och vi får handlingen ur två perspektiv där Framboise är barn respektive gammal. Det handlar om hemligheter och svek, att våga möte sina inre rädslor och tala sanningen, men framför allt handlar det om kärlek i alla dess former: barnslig kärlek, förbjuden kärlek, hemlig kärlek, annorlunda kärlek, kärlek som är uppenbar och kärlek som är dold, kärlek som är självklar och kärlek som inte riktigt går att förstå sig på. Det är en väldigt mörk historia som ändå berättas med en stor portion värme. Hur till synes oskyldiga handlingar kan få fruktansvärda konsekvenser. Hur rykten och viskningar kan växa sig farligt stora i en liten by. Och hur mycket ett krig kan påverka trots att det inte känns verkligt. Sakta men säkert läggs pusselbitarna till helheten och det förflutna blir lika intressant att följa som nutiden där Framboises hemligheter riskerar att komma upp till ytan.
Jag tycker om Framboise som karaktär. Hon är väldigt intressant, lika barnslig som hon är vuxen, lika förvirrad som skärpt och lika ombytlig som stabil. Lite sådär lillgammal. Jag tycker också om miljöbeskrivningarna som verkligen osar fransk landsbygd där matlagningen nästan blir som en egen religion. Dofter och smaker flätas in mellan meningarna och ger handlingen en extra dimension så pass att det riktigt vattnas i munnen. Språket är så där riktigt myllrande, men fortfarande följsamt och på ett sätt ödmjukt. En väldigt trevlig kombination. Charmigt är också användandet av frukter och bär och liknande till allas namn: Framboise (hallon), Cassis (svarta vinbär), Reinette (en äppelsort) och även Pêche (persika), Noisette (hasselnöt) och Pistache (pistage).
Det enda jag har att klaga på är att det tar en stund att komma in i handlingen, men när jag väl har gjort det sitter jag stenhårt fast. ”Chocolat” var enligt mig inte i närheten så bra som all uppmärksamhet den fått (trots att den har mycket gemensamt med ”En doft av apelsin”). ”En doft av apelsin” besitter en helt annan nivå av berättarglädje, insiktsfullhet och värme. Finkänslig och taktfull, men intensiv. En riktig liten fransk pärla.
