FOLK MED ÅNGEST
Författare: Fredrik Backman
Antal sidor: 347
Första stycket: ”Ett bankrån. Ett gisslandrama. Ett pistolskott. En trappuppgång full av poliser på väg att storma en lägenhet. Det var enkelt att hamna här, mycket enklare än man kanske tror. Allt som krävdes var en riktigt, riktigt dålig idé.”
HANDLING:
En misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den...tom.
I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?
OMDÖME:
Så fort jag läst ut en roman av Fredrik Backman längtar jag efter nästa och ”Folk med ångest” är ännu ett mästerverk. Det är en i grunden väldigt mörk berättelse som ändå ges med ett underliggande ljussken i klassisk Backman-anda där en alldeles lagom dos humor får mig att skratta på ena sidan och gråta på nästa. Det är som alltid en känslomässig bergochdalbana, en bok att verkligen förlora sig själv i. Denna gång fokuserar Backman på psykisk ohälsa och allt kommer tillbaka till en bro – en man som hoppade, och en kvinna som inte gjorde det. Det handlar om hur man överlever som människa i en förvirrande och hård värld. Hur man hanterar sorg och låtsas att allt är bra och att man har full koll på vad man gör, trots att man egentligen inte alls har det. Själva gisslandramat visar hur karaktärerna tvingas se inte bara andras problem, utan också sina egna, och inse att de har mer gemensamt än de kanske först trodde.
Backman bevisar återigen att han sannerligen är en skriftens mästare med någonting så ovanligt som ett unikt skrivspråk och jag förundras gång på gång hur han med så enkla medel kan skapa så stora känslor. Hur han med en enda mening kan ge en hel bakgrundshistoria, samtidigt som han ger en hint om framtiden, samtidigt som jag fylls med så mycket känsla att jag tror jag ska gå sönder. Han är också skicklig på karaktärsuppbyggnad och jag både hatar och älskar varenda en av karaktärerna, de är i grunden så förbannat mänskliga. Situationen och handlingen i sig är så knäpp och uppskruvad att det skulle kunna få vem som helst att sucka av förvirring, men Backman lyckas fortfarande skapa någonting så fullständigt vackert, fulländat, fantastiskt att jag redan på första sidan bävar för att boken snart kommer vara slut.
Det är mörkt, humoristiskt, allvarligt, sorgligt, påtagligt och eftertänksamt, lite kaotiskt och förvirrande, precis som livet. Allt som allt skrivet med stor känsla för människan och varför det är så förbannat svårt att vara en. Detta ges i en väldigt intressant omgivning som börjar likna scenen för en deckare där ledtrådar pytsas ut i alldeles lagom takt så att jag kan gissa mig till utgången men aldrig vara säker. Handlingen ger konstanta överraskningar, där förutfattande meningar och det som anses normalt verkligen sätter sina spår i läsaren, och slutet knyter ihop alla trådar och lämnar mig som vanligt i tårar. Högre igenkänningsfaktor går inte att finna och jag lämnar boken med samma känsla som jag alltid får efter att ha läst en bok av Fredrik Backman: som att jag har upptäckt någonting nytt om mig själv.
Det enda jag inte förstår mig på, men som inte på något sätt kommer dra ner betyget, är omslaget och till viss del även titeln. Jag känner lite ”Hur tänkte man här?" Det blir för buskis-komiskt och nästan nonchalant mot innehållet och förmedlar inte alls den känsla som handlingen ger. Hade jag inte vetat att det var en Backman hade jag aldrig känt mig manad att plocka upp boken. Men om jag blundar och bortser från allt som har med omslaget att göra är detta ännu en roman som lämnar mig fullständigt i bitar, på bästa möjliga sätt.