JÄRTECKEN
Författare: Christoffer Carlsson
Antal sidor: 425
Första stycket: ”Man säger att döden tar en. Det är ett gammalt uttryck, från tiden då döden var en faktisk gestalt man kunde möta i Marbäcksskogen eller utmed vägen. En iskall hand griper tag om strupen, en skugga växer runt ens kropp tills man inte längre kan andas. Så föreställer man sig det som barn. Det finns annat man säger också. Det heter inte ’olustigt’ eller ’elakt’ utan kymigt. Jag mår kymigt. Jag har gjort något kymigt. Så säger man. Och det heter inte ’jag visste inte vad jag skulle göra’, utan vart jag skulle bli av. Som om den första lösningen var att fly.”
HANDLING:
En novembernatt 1994 begås ett mord i utkanten av den halländska byn Marbäck. Den skyldige identifieras snart. Han döms och allt ställs till rätta.
Men brottet skapar ringar på vattnet. Genom tiden gör det små och stora avtryck i människors liv. Frågetecken uppstår: Vad var det egentligen som hände däruppe i Marbäcksskogen? Och så är det Isak, pojken med järtecknet i sig, som fruktar att han en dag ska göra något förfärligt.
OMDÖME:
Det här var en stark roman, inte perfekt men väldigt nära. Det är varken en renodlad spänningsroman eller deckare, utan något slags mellanting. Den är om något mer eftertänksam och psykologisk, en djupdykning i arv och miljö och vad som är förutbestämt. Hur det är att bära en stor skuld, som ibland inte ens är din egen. Överlag är det väldigt krypande, insiktsfullt och intressant. Även språket är väldigt starkt med en viss inspirerande känsla och det är själva berättandet som är en stor del varför boken blir så intressant och spännande. Även de detaljerade miljöbeskrivningarna, som verkligen ger ett starkt porträtt av svensk landsbygd, är integrerad i själva berättelsen och ger handlingen ett extra djup. Det är en plats där alla känner alla, men ingen egentligen känner någon, och där du som person döms efter vem du råkar vara släkt med. Allt som allt känner jag att författaren har en stor förståelse för det mänskliga psyket. Kända historiska markörer, så som tsunamin och stormen Gudrun, blir viktiga tidsbestämmelser i handlingen och det känns som att de verkligen behövs då handlingen ibland tenderar att bli lite flytande mellan tidszoner.
Avslutningen kom som en total överraskning, men jag vet inte om jag blev så speciellt överrumplad av sanningen. Det kändes som om det saknades någonting, och detta känner jag även för karaktärerna. Liksom avslutningen kändes karaktärerna lite för lågmälda. De är väldigt mänskliga och står i symbios med författarens känsla för det psykologiska, men de känns lite för dämpade. Jag hamnar på ett sätt lite utanför, lite för långt borta, och detta leder tyvärr till att jag har lite svårare att engagera mig i handlingen. Det som förvånar mig är att det är just sina karaktärer som författaren fått mycket beröm för av andra recensenter. Men trots att karaktärerna för mig blir lite för distanserade så är det ändå en väldigt snyggt komponerad roman med många bottnar och mycket som känns nytänkande, både i språk och handling. Som sagt inte perfekt, men väldigt nära.
