SEÑOR PEREGRINO
Författare: Cecilia Samartin
Antal sidor: 379
Första stycket: ”Det var inte första gången en flicka ropade våldtäkt när magen blommade ut över kjollinningen. Men i Lorenas fall var det ingen som tvivlade på att det var sant. Hon hade alltid varit en skötsam och försynt flicka, och hennes ödmjukhet rubbades inte ens av puberteten, som förvandlade henne till en bländande skönhet med mörka och gåtfulla ögon. Hon lät sig nämligen inte beröras av komplimanger som både vänner och främlingar överöste henne med, utan nickade bara lätt till tack.”
HANDLING:
Jamilet, en sällsynt vacker flicka i en dammig mexikansk by. Men under kläderna bär hon en hemlighet, från ryggen ner till benen, vrider sig ett ohyggligt födelsemärke, som att hon har blivit gripen av djävulens hand. Med falska papper och förhoppningen om ett normalt liv flyr Jamilet till USA.
Hon tar arbete på ett mentalsjukhus och får ta sig an den gamle Señor Peregrino. En udda och mystisk herre, som kräver att Jamilet lyssnar på hans historia, i utbyte mot att han inte avslöjar hennes illegala vistelse. När Señor Peregrino tar henne tillbaka till sin ungdom, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till det legendariska Santiago de Compostela förändras allt.
OMDÖME:
Det här var en väldigt söt och go’ liten roman om tron på kärleken och den sköra linjen mellan fantasi och verklighet. En hyllning till livet och berättandet i liknande stil som Ildefonso Falcones och Paolo Coelho. Historien ges med ett poetiskt språk som mot alla odds ändå har ett väldigt bra flyt (då det ganska ofta blir på gränsen till för mycket). Överlag är det en väldigt lågmäld historia i ganska långsamt tempo som ändå har en viss intensitet och en väldigt varm känsla mellan raderna. Spänningen ligger i att veta vem Señor Peregrino egentligen är och detta får sin upplösning i en intressant, men inte helt oförutsägbar, twist på slutet. Så en fin liten historia, men jag tycker inte det håller hela vägen.
Det är inte ofta man önskar att karaktärerna var mindre intressanta men i det här fallet kan jag inte beskriva det på något annat sätt. Alla karaktärer är på ett sätt alldeles för dysfunktionella och jag fattar inte tycke för någon av dem. Peregrino är lika oförskämd som han är insiktsfull, sedan har vi den överviktiga och alkoholiserade mostern, den obeslutsamma typ pojkvännen och hans psykfall till flickvän och i mitten en extremt stereotyp heroinna med obeskrivlig skönhet som straffats med en underliggande vanskapthet som inte gör annat än går omkring och är ömsom rädd ömsom småkär. Jag vet inte om det känns tillräckligt trovärdigt, istället känns det krystat, överdrivet, konstigt, opassande. Det fullständigt skär sig mot den varma, stillsamma, poetiska handlingen. Sedan är slutet lite för gulligt och tillrättalagt. De tar varandra i händerna och går ut tillsammans i det underbara solskenet och alla är så lyckliga och allting är så perfekt och underbart. Lite för mycket ”... och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Allt som allt småtrevlig läsning, men inte mycket mer.
