CIRKUSFLICKAN
Antal sidor: 348
Första stycket: ”Vid det här laget har de börjat leta efter mig. Jag stannar till på granittrappan utanför museet och sträcker mig efter räcket för att inte tappa balansen. En smärta, skarpare än någonsin, skär genom min vänstra höft som inte riktigt har läkt efter förra årets fraktur. På andra sidan Avenue Winston Churchill, bakom glaskupolen på Grand Palais, är marshimlen rosenröd i skymningen.”
HANDLING:
Tyskland, 1944. Den sextonåriga Noa försörjer sig som städerska på en tågstation då hon en kväll till sin fasa upptäcker en godsvagn fylld med övergivna judiska spädbarn. Innan hon hinner tänka lyfter hon upp ett av barnen och flyr hals över huvud ut i vinternatten. Noa och barnet, som får namnet Theo, räddas och tas om hand av ett kringresande cirkussällskap. Hon lär känna Astrid, en trapetsartist med gåtfullt förflutet. Kriget kommer allt närmare, Theos liv är i fara och snart inser Noa och Astrid att deras enda chans att överleva är att släppa taget om sina hemligheter och våga lita på varandra.
OMDÖME:
Det här var en bok helt i min smak och jag skulle beskriva den som en mer jordnära och realistisk version av ”Nattens cirkus” av Erin Morgenstern. Andra världskriget kommer till liv i ett helt nytt ljus där cirkuslivet kommer som en extra dimension. Detaljerade beskrivningar av cirkuslivet, ett slags skimmer, upplevelser, fantasi och magi blandas med den överhängande rädslan och faran. Att det är baserat på en sann historia får min hud att knottra sig gång på gång när jag läser meningar så som: ”Naturligtvis nämns inget om cirkusens största bedrift – att den räddade liv”. Det är en fantastisk historia om vänskap och tillit som är lika sorglig som den är underbar. Jag tycker om både Astrid och Noa, och deras bakgrund och svårigheter träffar mig rakt i hjärtat. Även deras vänskap känns väldigt genuin och trots att Astrids avighet mot Noa till en början störde mig kan jag inget annat än acceptera den. Jag kan inte ens tänka mig svårigheten att lita på någon under en tid där just detta kunde leda till din död. Men deras svårt vunna vänskap visar ändå i slutändan att det var värt att ta steget och chansa. Och det är just detta som är centralt för historien, snarare än att vara en ren roman om andra världskriget: att våga släppa taget om sina hemligheter.
Språket är på ett sätt ganska enkelt men känns samtidigt väldigt innerligt, som att författaren själv skulle ha kunnat varit med om samma resa och samma upplevelser. Ständiga vändningar och överraskningar håller intresset levande tills sista sidan och slutet är så vackert som det kan bli. Kanske kan man ifrågasätta att Noa bara råkar vara en naturbegåvning på flygande trapets, men jag köper det. Hade hon inte varit det hade hon helt enkelt fått göra någonting annat. I bakgrunden finns en liten dos romantik som handlingen kanske hade klarat sig utan, men jag tycker ändå att den tillför någonting extra till historien. Framför allt svårigheten inför valmöjligheter, vem går egentligen att lita på i en värld där alla försöker rädda sig själva?