DOMAREN
Författare: Dag Öhrlund
Anta sidor: 413
Första stycket: ”Sommaren var oändligt vacker. Små, kritvita molntussar lekte på himlen, hon hörde surrandet från humlor och ljudet från havet långt nedanför. Vinden fick gräset och blommorna att vaja, tvingade henne att föra bort hårslingor som kittlade ansiktet. Sommarlov. En underbar tid. Om inte... ’Lilla snigel, akta dig, akta dig...’ Suzanne höjde blicken. Framför henne, nästan vid klippans kant, stod hennes lillasyster och stirrade tomt framför sig medan hon nynnade på den barnvisa Suzanne hört så länge hon kunde minnas.”
HANDLING:
Suzanne Eriks är respekterad domare i tingsrätten. Men hon är också psykopat. Suzanne skipar dödlig rättvisa mot en kvinna som förskingrat miljoner från en organisation som hjälper svältande barn i världen. Hennes vän Jessica är präst, en trasig själ som dämpar sin ångest med mat och alkohol. När mannen som en gång kränkte och utnyttjade henne utnämns till professor och hyllas, bestämmer sig Jessica för att hämnas.
Väninnorna börjar misstänka varandra och snart avslöjas sanningar över ett middagsbord, vilket blir början på ett skrämmande samarbete. Suzanne och Jessica bestämmer sig för att tillsammans städa upp bland onda människor som världen inte behöver.
OMDÖME:
Jag behöver inte läsa många sidor innan jag med absolut säkerhet kan konstatera att detta är ett alster skrivet av samma författare som också står bakom serien om Christopher Silfverbielke, och det finns många likheter. Kapitlen är korta och drivet är högt. Det är spännande, rättframt och kompromisslöst med en hög igenkänningsfaktor mellan raderna. Suzanne som karaktär skulle jag säga är lite djupare än Silfverbielke och till skillnad från honom blir hon inte riktigt helt igenom ond utan vacklar lite mellan olika roller. Hon är en manipulativ psykopat, men samtidigt ger hon mycket pengar till välgörenhet, hon känner ömhet för sin dotter och har en viss osäkerhet inför framtiden. Man kan säga att hon blir en slags någorlunda god motkraft till allt det onda och anammar därmed på ett sätt rollen som Jacob Colt (som fick stå som den goda kraften i serien om Silfverbielke). Allt som allt finns det ett väldigt högt underhållningsvärde och jag läser ”Domaren” med stort fokus och hög intensitet, men i slutändan vet jag inte riktigt om den kan mäta sig med serien om Silfverbielke.
För det första blir allting lite för likt. Tankarna, beteendet, drömmarna och begären är alla återkommande och som en exakt kopia av Silfverbielke. Lite kul om något med en kvinnligt variant av en psykopat, men det blir inte riktigt lika bra. Om detta sedan beror på att jag faktiskt läste Silfverbielke innan ”Domaren”, eller om den kvinnliga rollen som psykopat helt enkelt inte riktigt fastnar på samma sätt som en manlig, kan jag inte svara på. Men som sagt, underhållningsvärdet är högt och spänningen ihållande. Kanske tar det fart i kommande fortsättning i serien om Suzanne. Om inte har författarens tidigare alster som behandlar kommissarie Ewert Truut fått goda recensioner. Kanske någonting att prova i framtiden?
