BARA BÖCKER!

 

Författare: Lisa Genova

Antal sidor: 265

Första stycket: ”Redan då, mer än ett år tidigare, fanns det nervceller i hennes huvud, inte långt från öronen, som kvävdes till döds så tyst att hon inte kunde höra dem. Vissa hävdade att det hela skedde så smygande att det var nervcellerna själva som satte igång processen som ledde till deras egen förintelse. Oavsett om det handlade om molekylärt mord eller cellulärt självmord, kunde de inte varna henne för det som höll på att hända innan de dog.”

 

HANDLING:

Alice Howland är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig. Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal.

 

OMDÖME:

Få ämnen engagerar mig så mycket som att läsa djupa porträtt av människor som kämpar mot sjukdomar. Det är ofta lika lärorikt som det är inspirerande och känslosamt, och ”Fortfarande Alice” var inget undantag. Det är en fruktansvärt hjärtskärande och sorglig historia, men det är aldrig deprimerande. Det bibehålls en känsla av hoppfullhet med en väldigt lagom ton av humor blandat med ljusglimtar mellan raderna och allt som allt är detta en fantastisk framställning av sjukdomens framfart och utveckling. Det är snyggt skrivet, väldigt trovärdigt och realistiskt och jag får en helt ny inblick i Alzheimers och hur den påverkar inte bara personen som får sjukdomen, utan också alla som finns runt omkring. Fokus ligger dock på Alice och hennes eget perspektiv på sjukdomen som på bara några månader drastiskt förändrar hennes liv.

På ett sätt skulle man kunna beskriva denna typ av roman som en väldigt verklig skräckroman. Det hamnar väldigt nära verkligheten och skrivspråkets skiftningar för att visa sjukdomens påverkan och utveckling är läskigt bra. Alzheimern liksom syns i själva meningarna och blir som levande och mer verklig för varje sida. Det är otroligt gripande och tårarna kommer obehindrat mot slutet. Det är i slutändan en bok från vilken jag tar många fina scener och citat med mig, om att leva i nuet och ta vara på alla fina stunder i livet, och framför allt att en sjukdom aldrig definierar vem du verkligen är.