POJKEN SOM KALLADES DET
Författare: Dave Pelzer
Antal sidor: 129
Första stycket: ”Den 5 mars 1973 i Daly City, Kalifornien – Jag har inte hunnit med så mycket som jag borde. Jag måste bli klar med disken i tid. Annars blir det ingen frukost, och eftersom jag inte fick någon middag igår kväll, måste jag se till att jag får någonting att äta. Hon rusar runt och skriker åt mina bröder. Jag hör Hennes hårda fotsteg genom hallen mot köket. Jag sticker återigen ner händerna i det skållheta sköljvattnet. För sent. Hon upptäcker att jag inte haft händerna i vattnet. SMACK! Hon slår mig i ansiktet och jag dråsar i golvet.”
HANDLING:
När Dave Pelzer vid tolv års ålder omhändertogs av myndigheterna uppdagades en skakande historia. Sedan fyra års ålder hade han vanvårdats och systematiskt misshandlats av sin psykiskt sjuka mor. Dave isolerades successivt från sin pappa och sina bröder. Han behandlades sämre än en hund och många gånger önskade han att han skulle få dö.
Idag är Dave vuxen. Med beundransvärt mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv. Det här är hans egen berättelse.
OMDÖME:
En väldigt hög författarförmåga krävs för att skapa engagemang på endast 129 sidor, men efter att ha läst ”Pojken som kallades Det” vet jag nu att Dave Pelzer är en av dem. Det här är en helt sann historia och det är också det som gör det så innerligt otäckt. Jag ryser ända in till benet och mår både fysiskt och psykiskt illa, vilket varvas med ren och skär ilska över tidens inskränkthet, grannarnas ointresse och hans egen pappas totala svek av att bara stå och titta på. Det här må vara en väldigt kort roman men den är otroligt intensiv och skrivspråket träffar dig som en riktig käftsmäll. Det är både verbal och fysisk tortyr som bara ökar i vidrig kreativitet och blir mer och mer ondskefull. Scenerna som framställs är riktigt starka och visar ett stort mod hos Pelzer som klarar av att så rakt och precist dela med sig av sina upplevelser. Upplevelser som inget barn någonsin skulle behöva gå igenom. Allt som allt blir det underlagda budskapet ett om stark överlevnad genom ett barns ögon, och faran med att låta tabubelagda ämnen gå osedda.
Men någonstans blir det också ett budskap om att uppmärksamma psykisk ohälsa. Det blir väldigt tidigt uppenbart att Daves mamma är väldigt sjuk och behöver hjälp, men dåtidens livssyn hade inte någonting över till detta, lika lite som till barnmisshandel. Det underliggande budskapet är således att myndigheterna måste hjälpa barn som blir misshandlade, men mellan raderna läser jag också att myndigheterna lika mycket har ansvar att faktiskt ta hand om de som är psykiskt sjuka. Detta har väl på ett plan förbättrats markant i dagens samhälle, trots att barnmisshandel fortfarande förekommer i alltför stora siffror. Men om det är någonting som alltid kan förbättras är det medmänsklighet och hjälpsamhet. Att vara en granne som uppenbart vet att ett barn blir fysiskt misshandlat och inte lyfta ett finger, eller en lärare som ser alla tecken men väljer att blunda, det förekommer nog tyvärr lika mycket idag. Allt som allt en väldigt mångbottnad berättelse, trots få sidor, som verkligen sätter sig på minnet på grund av allt som är fel.