DAMERNAS DETEKTIVBYRÅ
Författare: Alexander McCall Smith
Antal sidor: 235
Första stycket: ”Mma Ramotswe drev en detektivbyrå i Afrika, vid foten av Kgale Hill. Dess tillgångar var följande: en liten vit skåpbil, två skrivbord, två stolar, en telefon och en gammal skrivmaskin. Och så fanns tekannan, i vilken Mma Ramotswe – den enda kvinnliga privatdetektiven i Botswana – bryggde Rooibos-te. Och tre temuggar – en för henne, en för sekreteraren och en för klienten. Vad behöver egentligen en detektivbyrå mer? Detektivbyråer är beroende av mänsklig intuition och intelligens, och båda dessa egenskaper hade Mma Ramotswe i överflöd. Naturligtvis var det något som man aldrig skulle kunna ta upp i en inventarielista.”
HANDLING:
Mma Ramotswe är inte vilken kvinna vem som helst. Hon är Botswanas första kvinnliga privatdetektiv, faktiskt Botswanas första detektiv över huvud taget. Precious Ramotswes metoder är en smula okonventionella, men med klokhet, sunt förnuft och fenomenal förmåga att få folk att öppna sig hjälper hon vanliga människor med deras bekymmer. Förlupna äkta män, försvunna barn, falska pappor och stulna bilar är problem som Mma Ramotswe löser.
OMDÖME:
”Damernas detektivbyrå” är en bok, och en serie, som jag har tänkt att jag ska läsa under en väldigt lång tid. Typ ända sedan jag gick i högstadiet. Men så blir det som det mest blir hela tiden, livet kommer emellan och boken står i bokhyllan och förblir oläst. Men plötsligt händer det och nu har jag äntligen läst första boken, och trots att jag inte är överväldigad är jag inte heller besviken. ”Damernas detektivbyrå” är skriven med ett väldigt avskalat men ändå behagligt språk med en underliggande humor. Jag skulle inte kalla det för en deckare, snarare en slags humoristisk feel-good som i små kortare avsnitt behandlar mysterier och försvinnanden. Nästan som en novellsamling. Kanske att det blir lite kortfattat ibland, men jag njuter ändå att följa med på resan. Varje klient har en egen historia och jag gillar att jag får tid att lära känna dem innan mysteriet är löst trots att de sedan försvinner ur handlingen. Det märks också tydligt att författaren tycker om Botswana och jag kan genom de omfattande miljöbeskrivningarna förstå tjusningen med Afrika (trots att jag kanske inte blir så speciellt intresserad av att åka dit). Det är en målande bild av ett storslaget landskap med varierande miljöer och bilden som visas är en sprudlande, färgglad och exotisk plats, snarare än fattigdom och sjukdomar. Men ibland drar det lite mer åt historielektion än mysteriedrama och det riskerar att bli närmare en turistuppmaning än någonting annat. Det är inte irriterande överdrivet på något sätt, men på gränsen till för mycket.
Sedan vet jag inte om jag tycker så speciellt mycket om Mma Ramotswe. Hon är förvisso intelligent, snabbtänkt och självsäker, men sättet hon framställs på visar också att hon är lite av en hycklare som också visar alla de drag som hon själv påstår att hon är emot och vill bekämpa: hon är manipulativ, fördomsfull, ofta för barsk och nedlåtande och drar sig inte för att ljuga. Det blir lite snett, jag får inget grepp om henne och jag vet i slutändan inte om jag tycker om henne eller föraktar henne. Eller kanske lite både och. Jag kan i alla fall erkänna att mitt intresse är väckt och det känns som om detta kan bli en hyfsat underhållande serie att följa, men efter att nu ha läst första delen tycker jag definitivt att det finns plats för förbättring, inte minst när det gäller porträttering av huvudkaraktären.