DEN VITA MASSAJEN
Författare: Corinne Hofmann
Antal sidor: 281
Första stycket: ”Härlig tropisk luft slår emot oss när vi anländer till Mombasas flygplats, och jag anar och känner det: det här är mitt land, här kommer jag att trivas. Men av allt att döma är jag ensam om att märka hur underbart det är här, för min sambo Marco konstaterar torrt: ’Här luktar illa!’ ”
HANDLING:
En ung, framgångsrik schweizisk affärskvinna reser med sin fästman på solsemester till Kenya. Fullkomligt oväntat drabbas hon av den stora passionen, hon förälskar sig i en vacker massajkrigare. Utan att själv förstå vad det är som händer känner Corinne att det är här hon hör hemma: i Kenya och med Lketinga. Osentimentalt och utlämnande berättar hon om en tillvaro som pendlar mellan himmel och helvete, mellan fysiska umbäranden och erotisk besatthet, och om hur hon med sin dotter till slut tvingas lämna det Afrika hon lärt sig älska.
OMDÖME:
Det här är en bok som för mig är väldigt svår att recensera just för att jag kommer låta otroligt småsint och oförstående. För jag hade väldigt svårt för den här boken, just för att jag inte på något sätt förstår hur Corinne kan resonera som hon gör. Det är förvisso intressant att se prov på sådana stora kulturskillnader som uppstår mellan Corinne och Lketinga. Hur någonting som är självklart för en europé kan ses som en total förolämpning i Afrika och hur deras kärlek på något oförklarligt sätt, trots detta, kan växa fram ur ett första möte. Jag får också en stark skildring av Afrika, både naturen och folket som bor där, men trots att författaren själv menar att hon tycker landskapet och klimatet är fantastiskt och att hon har hittat hem och tycker allting är underbart känner jag själv ännu starkare än innan att jag är väldigt säker på att jag aldrig skulle vilja åka dit. Att uppleva Afrika gör sig bäst i bokform för mig. För trots sin breda kultur och sitt storslagna landskap framstår en bild som är allt annat än lättsmält. Det är varmt och klibbigt, svettigt, dammigt, osäkert, fullt med mygg och flugor, brist på mat, dödliga djur, svårt att ta sig fram och farligt för en kvinna att göra i princip någonting på egen hand.
Och någonstans där börjar jag bli väldigt perplex, för det är denna bild som är ständigt närvarande och det blir i slutändan väldigt enformigt: värmen, den torra marken, svetten, svårt att sova, dammet, flugorna, brist på mat, enformig mat, transportsvårigheter. Det är ingenting annat än motgångar och ju mer jag läser desto svårare har jag att förstå attraktionen mellan Corinne och Lketinga, och det är i slutändan detta som gör att jag har så extremt svårt att engagera mig i handlingen. Hur kan man älska en man som man inte har tillåtelse att vare sig kyssa eller röra, som inte får äta mat som en kvinna varken har tillagat eller ens rört vid eller tittat på, som man knappt förstår när man pratar med varandra och som tidigt i förhållandet visar sig vara extremt svartsjuk. Och hur kan man vilja bo i ett land där kvinnor knappt får röra sig utanför hyddan utan manligt sällskap, där barnadödligheten är hög, sjukvården bristfällig och omskärelse av flickor en del av kulturen?
Personligen har jag inte upplevt denna plötsliga smäll av passion så jag kan inte uttala mig efter egna erfarenheter, men jag har i alla fall väldigt svårt att förstå det. Och just på grund av detta har jag också svårt att känna sympati för Corinne när hon drabbas av än det ena än det andra, hon har ju själv valt detta. Om hon anser att hennes kärlek till Lketinga är så stor att hon kan tänkas utsätta sig för svält, torka, överfall, utnyttjande och sjukdomar, varför skulle jag då tycka synd om henne när det inträffar? På ett sätt liknar detta ett förhållande där kvinnan lever i misshandel, men i alla fall väljer att stanna på grund av de små positiva stunderna som inträffar allt mer sällan och det faktum att hon faktiskt var så kär i början av förhållandet. När Corinne till slut flyr Afrika tillbaka till Schweiz kan jag inte annat än sucka, för detta förutspådde jag skulle hända ganska tidigt i boken. Som sagt riskerar jag att låta väldigt småsint och inskränkt, men i slutändan finner jag inte detta vara en historia om vacker kärlek över gränserna, utan snarare om tragisk kärlek som från början var dömd att misslyckas. En eloge till författaren som så öppet och kompromisslöst väljer att berätta sin historia, men det är tyvärr en historia som jag inte förstår mig på.