GLASKUPAN
Författare: Sylvia Plath
Antal sidor: 318
Första stycket: ”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om – feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det skulle kännas att brännas levande längs med nerverna.”
HANDLING: År 1953 vinner 19-åriga Esther Greenwood en tävling där priset är en månads vistelse i New York i en damtidnings regi. Den unga flickan ser klarögt på den mondäna värld hon hamnar i och beskriver träffande de evenemang hon får bevista och de människor hon möter. Hemkomsten till det sommarvarma Boston blir en chock. Esther får veta att hon inte har kommit in på den författarkurs hon sökt till. Hon gör ett självmordsförsök och förs till mentalsjukhus. En lång kamp mellan hennes framgångsrika dagsljusjag och hennes ångestfyllda nattjag har börjat.
OMDÖME:
Återigen en klassiker som jag inte riktigt förstår mig på. Jag möts av en väldigt avskalad men ändå utlämnade handling som skrivs med ett lättförståeligt språk som genomsyras av en ganska mörk humor. Esthers syn på världen är närapå becksvart, men trots detta aldrig riktigt svår att på någon nivå relatera till. Handlingen trappas upp i små steg, Esthers mörka inställning tar sin början i resan till New York och blir bara värre under handlingens gång. Det framkommer en stark samhällskritik där kvinnans roll diskuteras. Esther porträtterar en kvinna före sin tid som ständigt kolliderar med ideal och förväntningar. Hon vill inte gifta sig, hon vill inte ha barn och hon är heller inte intresserad av de kvinnliga yrken som finns att välja mellan. I slutändan är det hennes egen oförmåga att anpassa sig som blir hennes fall och efter sig lämnar hon ett eko som klingar ända in i vår egen tid. Idealen har förändrats, kvinnans roll har omdiskuterats och man kan tycka att samhället kommit en bra bit framåt, men varför är det då fortfarande så lätt att känna igen sig i Esthers problem? Det är en deprimerande och mörk handling men fungerar ändå ganska bra. Den visar en trovärdig bild av underliggande ångest, balansgången mellan att vilja allt men inte orka någonting. Rädslan att bli betraktad, granskad och ständigt bedömd, instängd i glaskupan. Men jag köper inte riktigt allting.
Esther som karaktär är extremt osympatisk och obeskrivligt gnällig. Hon skyller allt på andra, ser sig själv som ett typiskt offer och ger upp vid minsta möjliga motstånd. Handlingen vill ge ett sken att det är samhällets fel att Esther blir utnyttjad, men ofta är det faktiskt ingen annans fel än hennes eget. Självklart ska man kunna känna sig trygg i sitt samhälle, men någonstans finns en underliggande regel om att man också måste ta lite eget ansvar för sitt liv och inte bara skylla allting på någon annan. Jag köper liksom inte riktigt övergången från helt normal tonåring till deprimerad och psykiskt sjuk och jag kan inte på något sätt tycka synd om Esther. Det går att relatera till hennes ständiga ångest över att aldrig riktigt passa in och få som hon vill, men någonstans måste man inse att livet inte alltid är rättvist. Motgångar kommer att trycka ner dig och man får inte alltid som man vill, men det betyder inte att man ska kasta sig på backen som ett barn och fullständigt ge upp och vilja ta livet av sig för det är ingen mening att leva om livet inte går helt friktionsfritt. Allt jag kan tänka på under läsningen är hur extremt passiv och bortskämd Esther är. När hon inte kommer in på skrivkursen hon sökt väljer hon direkt att vilja ta livet av sig, istället för att 1) söka någonting annat under tiden, 2) vänta tills nästa ansökningsperiod och jobba under tiden trots att jobbet kanske inte är så kul, 3) filosofera över livet och fundera på om detta verkligen är rätt väg att ta och kanske välja någonting helt annat, ja, listan kan göras lång. Så nej, inte riktigt en bok för mig.
