GONE GIRL
Författare: Gillian Flynn
Antal sidor: 556
Första stycket: ”När jag tänker på min hustru tänker jag alltid på hennes huvud. Till att börja med är det formen på det. Allra första gången jag såg henne var det hennes bakhuvud jag såg; det var något underbart med det, med dess vinklar. Som ett hårt, blankt majskorn eller ett stycke förstenad flodbädd. Hon hade det som man på den viktorianska tiden skulle ha kallat för ett utsökt format huvud. Man kunde lätt föreställa sig skallens form.”
HANDLING:
Nick och Amy Dunne är paret som har allt. De är charmiga, smarta och framgångsrika. Efter några hektiska år i New York slår de sig ner i en liten småstad i Missouri. Men den nya tillvaron blir inte som de tänkt sig och snart avlöser grälen varandra.
På morgonen till deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I parets villa finns tydliga spår av våldsam strid. Misstankar faller snabbt på Nick, som bedyrar sin oskuld och gör vad han kan för att få polis och media på andra spår. Amys dagbok ger dock en bild av Nick som är allt annat än sympatisk. Men är han verkligen en mördare? Å andra sidan: om han är oskyldig, var är Amy?
OMDÖME:
Det här var riktigt bra! Det är spännande, krypande, obehagligt och en ständig balansgång mellan lögn och sanning - vem går egentligen att lita på? – och tankarna går till ”Hem ljugna hem” av Michelle Sachs. Det är en relativt enkel handling som ständigt hoppar mellan två olika huvuden och ges ur två perspektiv: Nicks och Amys. Det framgår en bild av osäkerhet och otrygghet, en strävan om den perfekta fasaden och oroligheten bakom den - Varför ser han så sur ut? Är han arg på mig? Är det någonting som är fel? Är det någonting som jag har gjort fel? Det skeva och sjuka som genomsyrar boken sätter tonen redan i första stycket där Nick av någon oförklarlig och rätt makaber anledning vill öppna upp sin frus skalle för att veta vad hon tänker på. Nick framstår ganska fort som en relativt osympatisk och passiv personlighet som dessutom verkar vara en patologisk lögnare, men han överskuggas snart av sin fru som visar sig vara någonting i hästväg när det kommer till manipulation och aggressivitet. Författaren visar att hon är duktig på både karaktärsbeskrivningar och stämningsuppbyggningar och överlag möter jag väldigt djupgående personligheter som är intressanta att följa trots att de är hemska. Handlingen har ett ständigt bra driv och avslutningen är riktigt snygg och gav mig början till gåshud.
Är det någonting som drar ner läsningen så är det att det riskerar att sväva ut lite för mycket ibland, liksom bli lite för pratigt. Huvudkaraktärernas tankegångar är förvisso intressanta att följa men lagom är alltid bäst. Det blir lite för mycket av det goda och boken riskerar i slutändan att ständigt påminna läsaren om att det i grund och botten är en riktig tegelsten med sina 500+ sidor. Det drar av bara en gnutta på betyget men som helhet är detta riktigt bra och lämnar mig med en smått obehaglig känsla, på allra bästa sätt.