I SAMLARENS SPÅR
Författare: Jeffery Deaver
Antal sidor: 382
Första stycket: ”Hon ville bara sova. Planet hade landat två timmar för sent och de hade varit tvungna att vänta i en hel evighet på bagaget. Dessutom hade biluthyrningsfirman trasslat till det – limousinen hade åkt därifrån för en timme sedan. Så det var bara att ställa sig i taxikön.”
HANDLING:
Mannen som kallas Bensamlaren har orsakat kaos i New York. Han är en seriekidnappare och mördare som genom att lämna svårtydda ledtrådar ger polisen en chans att rädda hans offer undan döden. Förbryllade vänder sig polisen till den ende som de tror kan hjälpa dem: före detta kriminalpolisen och numera rättsmedicinaren Lincoln Rhyme.
Rhyme är förlamad efter en allvarlig olycka. För att lösa fallet tvingas han gräva sig djupt in i det material han i stort sett har att tillgå: sitt häpnadsväckande psyke. Och med hjälp av en ung kriminalpolis, Amelia Sachs, börjar han stegvis komma mördaren på spåren.
Men i takt med att han närmar sig sanningen kommer också Bensamlaren allt närmare Lincoln Rhyme.
OMDÖME:
Jag vet att jag för länge sedan såg filmatiseringen av ”I samlarens spår” och har ett minne av att jag tyckte den var väldigt bra, men jag kunde inte riktigt komma ihåg hur den slutade. Jag blev därför glad när jag hittade boken på loppis och kunde ta reda på slutet den vägen, och boken liksom filmen var otroligt bra! Det här var hög spänningsfaktor, ett lättläst språk och jag finner det väldigt intressant att få följa med i brottsprocessen och Lincolns tankegångar. Det känns intelligent och djupgående men fortfarande följsamt och lättförståeligt. Jag möter djupgående karaktärer som alla har sina motgångar och åsikter och ett stort plus är att man dessutom till viss del även får lära känna mördaren i kortare tankepartier. Det ger lite extra krydda.
Lincoln kan verka ganska platt till en början, men detta beror nog mest på en väldigt speciell och praktisk personlighet i kombination med hans tillstånd att vara förlamad från axlarna och nedåt. När man lär känna honom är han istället väldigt intressant och extremt intelligent och förutseende. Han ser sådant som andra missar men hamnar aldrig i det där klyschiga facket med poliser som verkar lite för intuitiva för att vara sanna. Lincoln visar istället ett oklanderligt arbetssätt som är uppbyggt av årtal av erfarenhet och hans sätt att tänka blir en del av honom själv. Han blir som en undervariant av Sherlock Holmes som jämt och ständigt letar efter ledtrådar på de mest gömda, orimliga och diskreta ställen. En sådan där personlighet som kan lösa ett fall med hjälp av bara ett hårstrå. Kvaliteten håller i sig ända till slutet som ger en minst sagt häftig avslutning med en extra twist just när man tror att det hela är över. Fantastisk läsning som öppnat mitt intresse att läsa mer av Deaver och en påminnelse att jag nog måste se om filmatiseringen för att se om den var så bra som jag minns den, nu när boken visade sig vara en sådan upplevelse.