KVINNAN I RUMMET
Författare: Jussi Adler-Olsen
Antal sidor: 349
Första stycket: ”Hon skrapade fingrarna blodiga mot de hala väggarna och drämde knytnävarna mot de tjocka fönstren, tills hon inte hade någon känsel i händerna längre. Minst tio gånger hade hon letat sig fram till ståldörren och satt naglarna i springan för att få grepp om den. Men dörren var orubblig och kanten vass. Till sist, när naglarna börjat lossna från fingrarna, föll hon flämtande ner på det iskalla golvet. Några sekunder stirrade hon ut i kolmörkret med uppspärrade ögon och dunkande hjärta. Sedan skrek hon. Skrek tills det ringde i öronen och rösten svek henne.”
HANDLING:
Kriminalinspektör Carl Mørck är tillbaka på jobbet efter en traumatisk händelse där han och två kollegor blivit nedskjutna. Ena kollegan dog och den andre är förlamad. Carl är oskadd men plågas av skuldkänslor gentemot sina kollegor.
Den unga och lovande politikern Merete Lynggaard försvinner spårlöst en vårdag 2002. Medierna kastar sig över fallet och börjar spekulera om allt ifrån självmord och mord till kidnappning och frivilligt försvinnande. Polisen inleder snart en stor utredning lyckas inte hitta de skyldiga.
Carl Mørck och hans assistent Hafez el-Assad får ansvaret för utredningen av Merete Lynggaards försvinnande och snart börjar det hända saker. De är en hänsynslös förbrytare på spåren. Kommer de att hitta galningen innan det är för sent?
OMDÖME:
Det här var min första upplevelse av Jussi Adler-Olsen som jag hört och läst mycket positivt om, och jag är inte besviken. ”Kvinnan i rummet” var en väldigt intensivt, krypande läskig, klaustrofobisk och riktigt psykologiskt otäck thriller/deckare. Handlingen känns väldigt genomtänkt, intelligent på ett sätt, och är snyggt ihopsatt med två parallella historier: Mørcks utredning och Meretes kamp för överlevnad. Carl Mørck är för mig en väldigt frisk fläkt i kommissarie-träsket. Ingen lönnfet, smågrinig karlakarl som borde röka mindre och träna mer. Istället en redig, effektiv, eftertänksam, klipsk men besvärlig, lite smått sprättig och ibland otrevlig men fortfarande sympatisk karl med humor som jag ser fram emot att följa. Även Merete kliver fram som en oerhört intressant karaktär trots att hon mestadels av tiden befinner sig i en obeskrivligt hemsk situation och överlag tycker jag att författaren har en förmåga att skapa karaktärer som egentligen inte är annat än mänskliga men som fortfarande är intressanta att följa. Kamratskapet mellan Mørck och Assad är fortfarande ganska ytligt, trots att jag kan ana tonen i deras vänskap redan nu som en slags dansk version av Holmes och Watson, men detta är någonting som jag antar kommer fördjupas i kommande böcker i serien.
Det blir dock lite rörigt ibland framför allt i samband med utredningen. Det är mycket folk, lokaler, titlar, tekniker och gamla fall och fall vid sidan om och folk som låtsas vara någon annan och andra folk som ska identifiera folk som låtsas vara någon annan. På ett sätt tror jag att detta är en historia som verkligen hittar hem som filmatisering. Dessutom är tempot lite ojämnt och tenderar att sakta ner lite väl mycket under vissa kapitel. Med ett så intressant och fruktansvärt brottsmotiv i bakgrunden, som läsaren dessutom får följa genom Merete, skulle handlingen behöva ett lite snabbare tempo i utredningen. Det är fortfarande intressant och välskrivet men riskerar att kännas lite som en stoppkloss i läsandet. Trots detta en fruktansvärt spännande och välskriven roman som har öppnat mitt intresse för Adler-Olsen. Det lär bli fler böcker av denna författare i framtiden.
