TIDSRESENÄRENS HUSTRU
Författare: Audrey Niffenegger
Antal sidor: 462
Första stycket: ”CLARE: Det är svårt att bli övergiven. Jag väntar på Henry och vet inte var han är, jag undrar om han mår okej. Det är svårt att vara den som stannar kvar. Jag har mina sysslor. Tiden går fortare på det viset. Jag somnar ensam och jag vaknar ensam. Jag går på promenader. Jag ser vinden leka med skräp som legat under snön hela vintern. Allt verkar enkelt nog tills man börjar tänka på det. Varför skärps kärleken av frånvaro?”
HANDLING:
Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat. De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant.
Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst. Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt.
OMDÖME:
Jag har läst mycket positivt om ”Tidsresenärens hustru”, att det ska vara en fantastisk kärlekshistoria som lämnar läsaren i både skratt och tårar, men jag håller tyvärr inte med. Det jag gillar mest är relationen mellan Clare och Henry. Trots viss dysfunktionalitet som ändå känns väldigt naturlig med tanke på deras många olikheter, känns den väldigt trovärdig och jag kommer verkligen båda in på djupet. Jag känner med Clare som ständigt lämnas ensam i ovisshet, och jag känner med Henry som ständigt kastas runt i tid och rum och mer än ofta måste kämpa för sin överlevnad. Det blir en historia om kärlek och väntan, livets skönhet såväl som skörhet. Dock tycker jag att det är lite synd att Clare och Henry får så stor plats. Förutom detta röriga kärlekspar känner jag inte att jag lär känna någon annan av bikaraktärerna, vilket är lite synd då många i slutändan har en väldigt viktig roll i handlingens utgång.
Överlag är översättningen väldigt konstig (vilket i och för sig inte går att anklaga författaren för) men förutom detta är det ofta väldigt rörigt. Årtal, åldrar och platser ändras vid varje bläddring till den grad att jag nästan funderar på att ge upp läsningen. Jag tycker det märks att författaren skrivit någonting hon är stolt över, men det känns som om detta är en roman som författaren förstår bättre än läsaren. Lite som när man antar att någon man pratar med helt magiskt förstår vad man pratar om trots att denne inte är lika insatt. Som att prata musik med någon som inte läser noter eller hjärtkirurgi med någon som inte är läkare. Det är tyvärr för mycket i ”Tidsresenärens hustru” som jag inte förstår. Om något tar det lite fart under de sista hundra sidorna men det hjälper föga för att väcka mitt intresse. Denna söta kärlekshistoria lämnar mig varken i skratt eller tårar. De delar som är menta att skratta åt är inte roliga och de delar som är menta att gråta åt är inte speciellt känslosamma. Jag hinner inte bli engagerad mitt i allt rörigt och lämnar ”Tidsresenärens hustru” med en känsla av jag kanske skulle behöva läsa den igen för att förstå den bättre, men helt utan motivation till att göra detta. Kanske att jag ger filmen en chans att reda ut alla frågetecken.
