UGGLAN DÖDAR BARA OM NATTEN
Författare: Samuel Bjørk
Antal sidor: 430
Första stycket: ”En fredag våren 1972, just när prästen i Sandefjords kyrka skulle gå hem för dagen, fick han ett mycket speciellt besök som gjorde att han valde att stanna kvar på sitt tjänsterum.”
HANDLING:
En flicka hittas mördad i skogen. Hon ligger på en bädd av fågelfjädrar, i en cirkel av ljus. Kriminalkommissarie Holger Munch och hans kollega Mia Krüger står först handfallna inför vad som ser ut att vara ett ritualmord. Snart blir de kontaktade av en anonym hacker som påstår sig ha funnit en makaber film på nätet, en film som ger nya otäcka insikter i den mördade flickans öde. I jakten på en hänsynslös mördare hamnar Munch och Krüger mitt i ett dödsspel som visar på en grymhet de aldrig kunnat föreställa sig.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Det hänger en ängel ensam i skogen” fattade jag intresse för Samuel Bjørk trots att det inte riktigt blev full pott, och efter att nu ha läst ”Ugglan dödar bara om natten” står jag kvar på ungefär samma åsikt: det är bra, men det räcker inte riktigt hela vägen. Munch och Krüger växer som karaktärer och denna dysfunktionella duo har kommit att bli väldigt intressant att följa. Det är kapabla människor, men fortfarande väldigt mänskliga (trots att Mia ibland är lite för intuitiv för att vara sann). Men med utgångspunkt i denna duo är jag osäker på om jag tycker det är bäst att läsa denna som fristående eller ej.
Jag brukar förespråka att om möjligt läsa tidigare böcker trots att uppföljare fungerar som fristående, för att få en riktig känsla för karaktärerna. Men här finns det en risk att man uppfattar ”Ugglan...” som lite väl upprepande om man läser den tätt intill ”Ängeln...”. Jag får ständigt läsa om den rundlagde kommissarien som röker alldeles för många cigaretter och tänker att han borde träna mer och hur många piller Mia knaprar eller hur många Jägermeister och Guinnes hon dricker när hon mår dåligt (vilket är i princip hela tiden), och detta fick jag läsa även i första boken. Det kan kännas lite väl repetitivt. Men spänningen finns där och det är ett riktigt bra driv. Handlingen är snyggt uppbyggd med en rafflande avslutning och författaren lägger ständigt ut villospår för att läsaren ska hållas i ovisshet så länge som möjligt, och det fungerar. Efter att nu ha läst två böcker av Bjørk börjar jag se ett mönster av ett väldigt mörkt stråk mellan raderna som ger handlingen lite extra krydda. Författaren har sannerligen en förmåga att gestalta människor från sina allra bästa, men också mörkaste, sidor och handlingen visar en riktigt sjuk upplösning som lämnar mig med början till gåshud och en äcklig smak i munnen. Det är överlag riktigt intensivt, ett snabbt snurrande hjul och jag är fast i drevet från första sidan.
Men trots att det är en väldigt snyggt uppbyggd handling blir det lite spretigt ibland och jag har svårt att följa alla trådar. Det är en smart handling, men det krävs en hel del hjärtkapacitet och fokus för att följa den. Sedan är den en hel del frågetecken från första boken som jag hade hoppats skulle få en förklaring i denna, men tyvärr förblir de frågorna obesvarade och jag kan bara trösta mig med att det i alla fall inte uppkommer några nya i denna. Så som nämnt i början: det här är bra, men det blir inte full pott.