DEN STORE GATSBY
Författare: F. Scott Fitzgerald
Antal sidor: 190
Första stycket: ”I mina yngre och känsligare dagar fick jag ett råd av min far som allt sedan dess har funnits i mina tankar: ’När du får lust att kritisera någon’, sa han, ’så kom då ihåg att alla människor i världen inte fått samma goda förutsättningar som du.’ ”
HANDLING:
Nick Carraway kommer till New York för att bli aktiemäklare. Han flyttar in i en villa på Long Island och börjar umgås med det flärdfulla paret Tom och Daisy Buchanan. Till granne får han en ytterligt gåtfull och kolossalt förmögen man som ger storslagna fester, oftast utan att själv visa sig. Grannens namn är Jay Gatsby.
OMDÖME:
Jag är lite kluven till den här boken. Den har ett visst intresse och djup och ger en tydlig bild av 20-talets överdrivna flärd. Det är champagne, glamour, fester och dans i överflöd, men mellan raderna finns ett förakt för tidens putsade fasad och en känsla av att allting mycket snart kommer gå sönder. Kärleken är skör och svartsjukan kolsvart och till slut går de tunna kristallglasen sönder och musiken slutar spela, och helt plötsligt ser man hur människor egentligen mår. Språket bjuder på en hel del finurliga liknelser och gestaltar den typiska amerikanska drömmen om lycka, kärlek och välfärd men samtidigt det typiskt mänskliga i att aldrig känna sig riktigt nöjd och sträva efter det man inte har. Det finns en manisk önskan om lycka som till slut visar sig vara en illusion. Som gestaltning av tidsepok fungerar romanen väldigt bra och jag sveps in i det fantastiskt pampigt överflödiga, men jag tycker inte riktigt boken håller.
Det finns alltför många aspekter att starkt ifrågasätta, till exempel en avgörande faktor för bokens utgång som enbart beror på den konstiga logiken att alla byter bil med varandra utan anledning i mitten av boken. Pusselbitarna passar inte riktigt ihop och man säger så. Sedan har jag svårt för karaktärerna. De ska framstå som djupa och psykologiska men deras personligheter blir så torra och konstiga att jag inte ser annat än djupt förvirrade människor som trots konstant sällskap och oljud mest av allt känner sig missunnade, missanpassade och ensamma. Den som stör mig mest är Nick Carraway som blir handlingens berättare. Han är ständigt närvarande men aldrig agerande. Hela tiden finns han i bakgrunden men han gör aldrig någonting. Han blir som en fluga på väggen och i slutändan vet jag inte om det hade varit bättre att låta en allvetande osynlig berättare ta hans plats. Som det är nu tycker jag att det blir konstigt. Allt som allt känner jag inte att jag får med mig någonting när boken är slut. Det var en sådan där bok som jag nu har läst bara för att det är en klassiker och det känns lite förväntat att man ska kunna diskutera den om tillfället kommer, men jag vet inte riktigt om jag tycker den förtjänar all uppståndelse den har fått.
