IDUN
Författare: Johanne Hildebrandt
Antal sidor: 402
Första stycket: ”De tretton stenblocken stod resta i en cirkel på heden. Stora som jättar hade de sträckt sig mot skyn sedan tidernas gryning. Få förstod deras fulla kraft. Prästinnan satte sig på huk vid elden i cirkelns mitt. Ljuset dansade över hennes svartmålade ansikte. Klänningen glänste av guldbroderier, halsbandet var tungt och dyrbart. Vacker var hon, männen åtrådde hennes skönhet. Men blicken var tömd på allt mänskligt liv.”
HANDLING:
Svartsoten drar som en löpeld över världen. Tor är maktlös när asarna börjar dö. Den enda som kan bryta förbannelsen är Freja, prästinnan han en gång älskade. Tillsammans kan de rädda sina folk från undergång. Men Freja vägrar. Bara Idun, deras dotter, kan tvinga henne till underkastelse.
OMDÖME:
Jag fastnade verkligen för ”Freja” som är den första boken i serien om Valhalla och ”Idun” kommer inte långt efter, men någonting har hänt som jag inte riktigt tycker om. Det är sannerligen lika spännande där en handling ger liv åt forntida myter och legender samtidigt som den ger en liten skärva av vår egen historia. Det är mer ren magi i denna del av serien som verkligen tänjer på gränserna mellan fantasi och verklighet. I ”Freja” kändes det som om författaren ville visa hur dåtidens vanföreställningar egentligen berodde på naturkrafter och slump snarare än vad man trodde sig vara magi och mänskliga krafter, men i ”Idun” är jag inte säker på vad som är vad. Det börjar likna lite mer fantasy och jag vet inte om jag tycker att det är rätt väg att ta, trots att det förvisso fortfarande ger en väldigt intressant inblick i hur man kan ha hanterat svåra situationer så som pestsmittor. Överlag blir det en tacksam flykt från verkligheten samtidigt som jag får ta del av högst aktuella teman så som svek, avundsjuka, lögner och kärlek.
Men jag tycker ändå att det ibland svävar ut lite för mycket och vissa scener blir väldigt röriga trots att jag läser dem två gånger. Karaktärerna har också blivit lite aviga sedan senaste boken. De har gått från att vara flerdimensionella och intressanta, mänskliga om man nu vill uttrycka det så, till att vara ganska endimensionella utan djup. Alla är en slags antingen-eller-personlighet. Antingen är man superstark och barsk, eller sur och vresig, eller blyg och rädd. Allting är helt plötsligt svart och vitt utan gråzoner och jag vet inte om jag tycker om det. Sedan är det någonting som har hänt med Freja, en karaktär som var väldigt sympatisk och lätt att tycka om i första boken har helt plötsligt blivit egoistisk och extremt högfärdig. Om något fattar jag istället större tycke för Frejas syster Gefjyn som verkligen stiger fram ur skuggorna och visar att kvinnor var en kraft att räkna med under vikingatiden till både styrka och sinne. Allt som allt inte riktigt lika bra som ”Freja” men jag har inte helt tappat hoppet om denna serie. Jag vill definitivt läsa fortsättningen för att se om det kan komma tillbaka till sin rätta glans igen.
