MÄNNISKANS LOTT
Författare: Kari Hotakainen
Antal sidor: 276
Första stycket: ”Mitt namn är Salme Sinikka Malmikunnas och allt jag säger ska tryckas ord för ord i den här boken. Det har författaren lovat mig. I förskräckelsen hann han till och med föreslå att mina ord skulle stå med kursiverad stil, det ska visst ge orden ännu mera tyngd. När jag fick se det kursiverade sa jag genast ifrån att så vill jag inte ha det, man är väl tillräckligt böjd ändå, någon extra lutning behövs inte. Jag ska erkänna att jag gormade lite åt författaren och det var därför han lovade så runt. Jag kanske tog i för mycket, det var ju första gången jag såg och mötte en sådan där.”
HANDLING:
Salme Malmikunnas, en numera pensionerad garnhandlare, får möjlighet att sälja sitt livs historia för en stor summa pengar. Hon berättar om sina framgångsrika barn och om sitt lyckade äktenskap. Men det som börjar som en trevlig levnadsberättelse övergår snart i något annat. Något mörkare.
Sonen Pekka, chef för ett teknikföretag, visar sig snart inte vara chef. Han har faktiskt inte ens ett jobb. Istället tvingas han våldgästa begravningar och rota i soporna efter mat. Lillflickan Maja har gift sig med en svart man, som till på köpet är en arbetslös busschaufför. Och äldsta dottern Helena bär på en stor sorg som hon inte förmår avslöja för någon. Varför väljer Salme att blunda för sin familjs problem? Och vad ska hon använda pengarna till?
OMDÖME:
Jag har en hel del böcker av Kari Hotakainen som jag samlat på mig under åren och ”Människans lott” är den första jag kommit för mig att läsa, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Den har ett visst underhållningsvärde och genomsyras av en slags svart humor om hur svårt och fantastiskt det är att vara människa. Det handlar om hemligheter, ångest och hur långt vi är villiga att gå för att hålla uppe en fasad som egentligen är en lögn. Men samtidigt handlar det om kärlek, familj och hopp, och om den fina balansen mellan hoppfullhet och hopplöshet. Salme finns hela tiden som ett slags klister som kämpar med att hålla ihop en dysfunktionell familj som inte litar tillräckligt på varandra för att berätta sanningen och hon blir bara en av många karaktärer som ger boken en sådan finsk känsla att det nästan är förlöjligande. Jag har inte tidigare haft problem med typiskt finska karaktärer (i böcker så som ”Populärmusik från Vittulla”) men här blir det nästan lite för mycket. Det är människor som förvisso är väldigt logiska, praktiska och effektiva, men samtidigt så instabila, småsinta och inskränkta. Jag får inte riktigt grepp om någon.
Inte heller får jag grepp om handlingen och jag saknar en röd tråd. ”Människans lott” blir istället som något slags trassligt garnnystan, varje gång jag äntligen hittar den där förbannade trådänden tappar jag nystanet och måste börja om igen, tills jag återigen hittar tråden bara för att tappa den igen. Inte heller får jag någon känsla för språket som ofta använder sig av väldigt konstigt formulerade liknelser som jag aldrig hört förut och som tyvärr bara gör mig mer förvirrad. Överlag känns det som om boken har väldigt mycket potential, men det blir lite för rörigt och spretigt. Jag får en känsla av att författaren haft som avsikt att framföra en slående samtidsskildring, men det blir inte mycket av det. I slutändan fastnade jag inte riktigt för boken, varken karaktärerna eller handlingen, och det blir en sådan där bok som jag vet att jag har läst men som mest av allt bara blir ännu en titel i listan.