RUTHS RESA
Författare: Donald McCaig
Antal sidor: 353
Första stycket: ”Hennes historia började med ett mirakel. Det var inte något märkvärdigt mirakel, Röda havet delade sig inte och Lasaros uppsteg inte från de döda. Hennes var ett av de där vardagliga miraklen som skiljer de kvicktänkta från de tröga. Miraklet ägde rum på en liten ö som hade varit en mycket rik liten ö. Öns plantageägare kallade den Antillernas pärla. Tre verckor efter premiären av Figaros bröllop i Paris uppfördes operan i Cap-Francais, den lilla öns huvudstad. Plantageägarna och upplysningsmännen härskade över socker- och kaffeplantager som gjorde rika fransmän rikare och gav obetydliga handelsmän en knuff in i bourgeoisien. Varje år frambringade ön större avkastning än Storbritanniens sammantagna kolonier i Nordamerika.”
HANDLING:
Ruth föds i Saint Domingue och förlorar tidigt sina föräldrar. Två franska emigranter tar sig an henne och tar med henne till Savannah i amerikanska Södern. Hon möter flera personer som kommer att forma och påverka henne. Tills hon slutligen hamnar hos familjen O’Hara och får ta hand om och uppfostra Scarlett, huvudpersonen i Borta med vinden.
OMDÖME:
Jag hade höga förväntningar på den här boken. Vid första anblick kändes det verkligen som om det var någonting jag skulle gilla, men tyvärr blev det inte så. Det finns vissa starka skildringar om tidens orättvisor. Rädsla, hopplösheten och Ruth blir en stark symbol för alla de som berövades sin frihet under tiden då slavar fortfarande var lagligt. Hon behandlas som ett föremål, som en resväska som ständigt byter herre utan att ha någonting att säga om saken. Samtidigt blir det en fin kontrast till när överklassflickor surar och känner att deras liv är förstörda när de tvingas rida damsadel istället för att få rida som pojkarna gör. Det ger sannerligen lite perspektiv på saker och ting.
Men tyvärr blir allting väldigt rörigt. Tidslinjen är väldigt flytande där ett barn kan gå från nyfödd till flera år från en sida till en annan i samma kapitel. Språket känns hackigt och utan flyt, jag fastnar liksom inte för handlingen och hela boken känns i slutändan väldigt torr och opersonlig. Ruth, som är själva huvudpersonen och framställs som en sådan intressant karaktär på omslaget, blir alldeles för distanserad. Jag lär inte känna henne alls och hon finns mest bara där hela tiden som en fluga på väggen. Jag hade hoppats att hon skulle bli en aktiv del av den starka skildringen av orättvisan, men hon blir mest en passiv symbol, och det bidrar tyvärr till att jag inte engagerar mig över huvud taget. Inte heller lär jag känna någon annan karaktär heller och i slutändan känns det som ett slags oorganiserat genrep inför den stora föreställningen, när alla fortfarande är lite förvirrade och inte riktigt har hittat inlevelsen i sina roller än. På ett sätt blir jag nyfiken på att läsa ”Borta med vinden” (som jag ännu inte gjort) mest för att undersöka om Ruth blir mer levande i denna del av historien.