ALLT JAG INTE MINNS
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Antal sidor: 332
Första stycket: ”Grannen sticker upp huvudet bakom häcken och frågar vem jag är och vad jag gör här.
Välkommen. Sätt dig ned. Slappna av. Jag lovar, du behöver inte vara rädd. Ett tryck på larmknappen och dom är här på trettio sekunder.
Grannen ber om ursäkt, han förklarar att efter allt som har hänt är det bara naturligt att dom har blivit lite misstänksamma mot folk som dom inte känner igen.”
HANDLING:
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört. Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv.
OMDÖME:
Det här var väldigt konstigt. Det är en väldigt annorlunda kärleksberättelse, ett uppror mot en tid där allting går lite för fort och hur lätt men samtidigt svårt det är att leva tillsammans. Handlingen ges i minnesfragment från vartannat kapitel Vandad och vartannat någon annan och jag kan erkänna att det finns en viss psykologisk nyfikenhet: vem går att lita på? Vem har rätt? Vad är sanning och vem har en skev världsbild? Ljuger de medvetet eller minns de helt enkelt fel? Det är en bok där lager läggs på lager och allting går att tolka. Alla är ansvariga men det är alltid någon annans fel och historien visar ett porträtt av väldigt trasiga människor som försöker hitta sig själva genom andra, vilket inte går så bra. Språket är, trots korta fragment, ändå flytande och vissa insiktsfulla liknelser skapar en väldigt levande miljö. Aktuella teman så som rasism, papperslösa invandrare, klassklyftor och bostadsbrist vävs in mellan fragmenten och ger boken lite mer djup och tyngd. Det blir lika mycket en historia om individer som om samhället.
Men någonstans spricker det för mig, framför allt i skriftspråket. Det här är ett lite för annorlunda skrivsätt och textuppbyggnad där löjligt korta stycken och stora tidshopp i en tidslinje som inte verkar finnas från början lämnar mig ständigt konfunderad. Det blir väldigt rörigt, slutet är oklart och jag sitter med en hel radda frågetecken. Det blir som att läsa någonting utan någon som helst rytm, som att försöka lyssna på en låt med skiftande tempo eller flera takter på samma gång. Kärleken mellan Samuel och Laide känns konstlad och deras hopplösa förhållande blir närmast tragikomiskt. Jag är ömsom uttråkad ömsom frustrerad och ömsom förvirrad. Den här romanen skyltas som ett mästerverk men jag förstår det inte. Det är alldeles för abstrakt och flytande, som ett slags performance i bokform och det fungerar inte alls för mig. Den vinner några få poäng för den psykologiska nyfikenheten, men förutom detta kan jag inte hitta många ljuspunkter. Inte min typ av bok tyvärr.
