DEN TYSKA FLICKAN
Författare: Armando Lucas Correa
Antal sidor: 338
Första stycket: ”Jag var nästan tolv år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar. Jag hade bestämt mig. Jag skulle gå och lägga mig och vänta tills de somnade. Det var alltid lätt att avgöra, eftersom pappa låste de stora, tunga dubbelfönstren och drog för de tjocka, grönbruna gardinerna. Han upprepade samma sak varje kväll efter kvällsvarden, som vid det laget inte var mycket mer än en ångande skål smaklös soppa.”
HANDLING:
Innan allt förändrades levde unga Hannah Rosenthal ett sorglöst liv. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort, och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän, Leo Martin, sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.
Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med den transatlantiska lyxångaren SS St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.
OMDÖME:
Detta var ännu ett porträtt av andra världskriget och ännu en historia som för mig var relativt okänd, genom ögonen på de som tvingades lämna sina hem i Tyskland och kliva ombord på ett fartyg som skulle ta dem till Kuba, men det var inte alla som fick gå i land. Det finns en stark känsla av hjälplöshet som genomsyrar handlingen, hur det är att vara totalt utlämnad, inte höra hemma någonstans och inte veta någonting om framtiden. Leva inte bara dag för dag utan timme för timme, minut för minut. Stundvis är det väldigt gripande och miljöbeskrivningarna är på ett sätt väldigt finkänsliga då de ofta ges genom ett barns ögon. Men ibland blir det lite för upprepande, som om författaren försöker tvinga på en känsla.
Språket är också lite halvdant, ofta lite för högdraget och på ett sätt snofsigt. Många liknelser och dialoger känns väldigt konstlade, liksom krystade och jag vet inte om det beror på författaren eller översättaren men oavsett vilket känns det väldigt konstigt och sätter en stor käpp i läsandet. Karaktärerna är lite för inne i sig själva och jag känner inte att jag får grepp om någon av dem. Sedan blir Anna och Hanna alldeles för lika och jag måste ofta gå tillbaka några sidor för att påminna mig själv om vem som var berättarröst. Det börjar ganska segt, griper tag hyfsat i mitten men tappar känslan och går mot risk för långtråkigt mot slutet. Det känns i slutändan som om författaren försökt få plats med lite för mycket: andra världskriget, St Louis och revolutionen på Kuba. Jag blir varken engagerad eller berörd på samma sätt som jag brukar när jag läser böcker inom genren för världskrigen. Jag tycker fortfarande det är en historia som är värd att berättas, men av alla böcker som handlar om andra världskriget är detta den jag tycker minst om.
