HEMÅT ÖVER ISEN
Författare: Gunilla Linn Persson
Antal sidor: 287
Första stycket: ”Universum är Guds hjärna, Ellinor när hon vaknade. Det var dunkel morgon i skärgårdshuset. För ett ögonblick var allting glasklart. Hon var sömndrucken, lite mosig, rufsig i håret men hon förstod för en kort sekund universums hemlighet. Köket var ålderdomligt, där hade tiden stått stilla mycket länge. Vedspis och zinkvask och gamla tapeter i orange och blått. Blåmålad vedlår med lock, och mitt i allt detta ett avokadogrönt kylskåp från en senare tid.”
HANDLING:
Hustrun är Roslagens vackraste ö, belägen precis vid människogränsen. En stormriden natt 1914 ger sig sju ungdomar ut på isen efter en dans. Den dramatiska hemfärden ska komma att prägla ön för generationer.
Men nu är det 2013 och Ellinor lever på ön med sin åldrige far Algot. Ellinor är kvinnan i havet vars liv så länge gått på sparlåga. Hennes enda tröst och sällskap är djuren, örterna i den gömda klosterträdgården och poesin. Men en dag när hon kör sjötaxin står Herrman Engström vis bryggan och gör åkarbrasor. Herrman!
OMDÖME:
Det här var en bok som jag hade höga förväntningar på från början. Jag fick liksom bara en väldigt bra känsla av att titta på omslaget och läsa baksidan. Tyvärr var det inga förväntningar som infriades. Det är en vemodig berättelse om livet, hur det blev och hur det hade kunnat bli. Om att tappa bort sig själv genom att känna sig som hemma. Skärgårdsbornas gammeldags leverne och fyrkantiga hierarki är väldigt realistiskt skildrad och miljöbeskrivningarna väldigt målande. Det är skärgårdslivet från sina absolut bästa och värsta sidor. Språket är väldigt gammeldags men ändå på ett sätt uppiggande, gamla glömda ord blandas med nya troligtvis påhittade (till exempel dillra och knistra) och skapar ett språk som känns väldigt eget och som samtidigt skildrar öbornas tankegångar väldigt bra. Att vara öbo framstår lite som att bo på landet, man är automatiskt lite speciell.
Det finns en viss spänning i att veta vad som hände med ungdomarna på isen, men handlingen går extremt segt framåt. Handlingen är uppbyggd på väldigt få karaktärer men jag fattar inte tycke för någon av dem. De känns för matta och i grunden väldigt lika varandra: vemodiga, klagande, undrande, passiva, underkastade och med ständiga referenser till låttexter och dikter. Detta i kombination med inslag av franska floskler och amerikanska klyschor gör att jag inte riktigt köper handlingen. Det känns inte genuint, inte äkta, det trycks på med så mycket blödande poesi för att skapa känslor att det till slut känns som en avsaknad av känslor. Det blir för långsökt och alla litterära citat känns mer som ett sätt för författaren att visa hur beläst hon är. Över huvud taget är språket så fullt med gammeldags talesätt, insprängda dikter och svävande tankegångar att jag gång på gång tappar både text och tråd. Ellinor är väldigt poetiskt lagd och det säger jag ingenting om, men någonstans tappar hon fullständigt bort sig i funderingar och föreställningar, på en sida är hon ett träd, på nästa en fågel, och på nästa ett stoff i universum. Jag får reda på så mycket om karaktärernas inre att jag till slut inser att jag över huvud taget inte vet någonting om dem. Allt som allt känns det som om författaren försökt skriva litteratur, snarare än skriva en berättelse, och det fungerar inte alls för mig. Jag känner mest ingenting och längtar mest efter att boken ska ta slut så jag kan börja på en ny.
