TEMPELBRANDEN
Författare: Catharina Ingelman-Sundberg
Antal sidor: 394
Första stycket: ”Korpens skri borde ha varnat henne, men flickan var för liten för att förstå. Hon kände inte till alla Odens tecken och när hon skyndade över tunet hörde hon inte varningsropen och såg inte männen i skogsbrynet. Modern hade skickat henne efter lök och kryddor i visthusboden och hon visste att det var bråttom. Hon lyfte av haspen och slog upp dörren. En doft av blodigt kött slog emot henne. Hon tänkte på hingsten Frode som de slaktat tidigare under dagen. Hästhuvudet hade fadern satt upp på en påle ute på tunet och köttet hade de saltat och stuvat i tunnor. Den gamle hingsten hade blivit halt och kunde inte längre användas ute på åkern. Hon visste att det hade varit bäst för honom att dö, men sörjde honom ändå.”
HANDLING:
Ljudet av annalkande ryttare bryter tystnaden. Det är mitt i höstblotet och folket på den lilla gården anar inte vad som väntar. Tiderna är oroliga och mitt under festligheterna rider främmande män in på tunet med order om att omvända hedningarna till den nya läran. Den nye guden dyrkas redan i Sigtuna, Täby och Vallentuna, och nu ska även folket i trakterna kring Uppsala omvändas.
Åsa blir ensamt vittne till vad som sker denna natt. Långt senare kommer minnesbilderna tillbaka till henne och hon ställs inför ett ödesdigert val. Samtidigt närmar sig slutstriden mellan det gamla och det nya.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Blandat blod” och ”Sigrids hemlighet” i samma serie och det har inte varit några favoriter. I slutändan är det nyfikenheten över om det kanske kommer hända någonting i kommande fortsättningar som gör att jag fortsätter, och det faktum att jag har väldigt svårt att sluta med en serie när jag väl börjat. Men efter två medelmåttiga böcker börjar det äntligen ta fart på riktigt. ”Tempelbranden” var ett fantastiskt kvinnoporträtt under 1000-talets Sverige där det gamla möter det nya i en salig blandning av plikter, hemligheter och orättvisor. Det är en skakande inblick i hur skiftet från asatro till kristendom inte gick så smidigt till som alla kristna kanske hade önskat. Jag tycker om Åsa, som är stark och självsäker utan att bli klyschig, men kanske blir resterande karaktärer snudd på plattityder: den självsäkra och respektingivande farmodern, den lite klumpiga och blyga runristaren med mörkt hår som hjältinnan först blir kär i och sedan den ståtliga blonda krigaren som hon till slut faller för. Det här är i alla fall den första delen i serien som jag känner har en spännande handling att följa. De tidigare böckerna har känts lite som att det börjar med att det händer någonting, men sedan händer det inte så mycket mer. I ”Tempelbranden” händer det någonting och sedan fortsätter det att hända saker hela tiden, det är konstant spännande och den ultimata blandningen av historielektion och spänningsdrama!
Det enda jag inte riktigt köper är att Åsa skulle kunna bete sig som hon gör och säga allt hon säger utan konsekvenser. Hon kommer undan med lite för mycket (trots att hon också får sin del av kakan när det gäller orättvisor och tvång för dåtidens kvinnor, missförstå mig rätt). En liten miss i trovärdigheten men om man tänker sig det som en slags fiktiv dåtidens girl power (som det faktiskt på ett sätt är) så fungerar det ändå i slutändan väldigt bra. Överlag är jag väldigt glatt överraskad och ser fram emot följande delar i serien. Jag bara hoppas att de kan hålla i den höga kvaliteten som nu har satts.
