DE SOM DÖDAR
Författare: John Connolly
Antal sidor: 333
Första stycket: ”Detta är en vaxkakevärld. Den döljer ett ihåligt hjärta. Sanningen om naturen, skrev filosofen Demokritos, vilar i djupa gruvor och grottor. Stabiliteten i det som ses och upplevs under våra fötter är en illusion, eftersom livet inte är vd det förefaller vara. Under ytan finns det klyftor och skrevor och utrymmen med unken, instängd luft; stalagmiter och stalaktiter och okända mörka floder som alltid flyter neråt. Det är ett ställe med håligheter och vattenfall av sten, en labyrint av kristallutväxter och pelare av is där horisonten blir till framtiden och sedan till nuet. I totalt mörker saknar tiden nämligen all betydelse.”
HANDLING:
Ingen vill tro att Grace Peltier har begått självmord. Inte hennes far Curtis, inte förre senatorn Jack Mercier och inte heller privatdetektiven Charlie Parker som anlitats för att undersöka omständigheterna kring hennes död.
I norra Maine upptäcks en massgrav som visar sig innehålla kvarlevorna av Aroostookbaptisterna, ett religiöst samfund som försvann för nästan fyrtio år sedan. Snart inser Parker att deras död och Graces död är delar av samma gåta, en gåta som har sina rötter i släkten Peltiers historia och den mystiska organisation som kallar sig Sällskapet.
Nu tvingas Parker ner i en värld befolkad av förtappade själar. Här väntar de dödas spöken på att rättvisa ska skipas och här är de oförsiktiga lätta byten för varelser av den värsta sorten, de som dödar.
OMDÖME:
Ibland händer det att man bara av en slump plockar upp en bok på loppis för att man tycker att omslaget ser intressant ut, och detta var fallet med ”De som dödar”. Det blev en total överraskning att detta också var en fantastisk roman. ”De som dödar” var en riktigt stark thriller, mörk, mystisk, läskig, lite äcklig, psykisk, väldigt melankolisk och pessimistisk men ändå med en skärva av rättvisande sanning. En aspekt som imponerar på mig är det breda persongalleriet som verkligen fångar intresset och handlingens riktiga skurk är någonting i hästväg. Det är som om Hannibal Lecter möter Jokern och Yxmannen i en enda fruktansvärd blandning.
Spänningen är på topp och håller hela vägen och en hemlighet nystas upp en liten bit i taget för att till slut komma till ett crescendo. Med en alldeles unik touch i både handling och språkbruk lyckas författaren skapa ett väldigt utbredande språk, på gränsen till överväldigande, men lyckas ändå bibehålla ett väldigt bra flyt och jag sitter som på nålar under de sista hundra sidorna. Ingenting är säkert och ingen är säker. Handlingen är överlag väldigt mörk och dyster där osäkerheter, hot och mord konstant varvas som i en ond dans, men trots detta känns det aldrig deprimerande eller för mycket på något sätt. Det är mörkt, men ständigt intressant, som en levande mardröm i vaket tillstånd. Det är en handling som tar sig under skinnet och får en att både fundera på livet och dubbelkolla att dörren är låst innan man går och lägger sig.