FÅGELSÅNG
Författare: Sebastian Faulks
Antal sidor: 470
Första stycket: ”Boulevard du Cange var en bred, lugn gata som markerade staden Amiens östra utkant. Vagnarna som kom rullande norrut från Lille och Arras begav sig direkt till garverier och verkstäder i kvarteret Saint-Leu utan att behöva passera den här gropiga, gröna vägen. På den sida av boulevarden som vette mot staden låg rymliga trädgårdar som mätts upp och fördelats mellan villorna med medborgerlig noggrannhet. På det fuktiga gräset växte kastanjer, syrener och pilar som planterats för att ge sina ägare skugga och avskildhet. Trädgårdarna såg vildvuxna ut och de stora gräsmattorna och väldiga häckarna dolde ofta små gläntor, stilla dammar och undanskymda platser som aldrig besöktes ens av ägarna, där gräsplättar och vilda blommor gömdes under trädens skyddande grenar.”
HANDLING:
År 1910 möter engelsmannen Stephen Wraysford sitt livs stora kärlek i den nordfranska staden Amiens. Stephen har kommit till Frankrike för att lära sig mer om textilbranschen, men hans vistelse i landet utvecklar sig till något helt annat och han rymmer med sin älskade. I juli 1916 deltar han i slaget vid Somme, där de brittiska förlusterna under slagets första dag uppgick till 40000 man.
Nästan sextio år senare kommer Elizabeth Beson fram till ett vägskäl i livet. Hon har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en gift man som av allt att döma aldrig kommer att skilja sig. När förhållandet ställs på sin spets börjar hon söka sig bakåt i historien och fascineras av sin morfars öde. Spåren leder till Albert, en liten stad utanför Amiens.
OMDÖME:
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Dess styrka ligger i de starka krigsskildringarna som visar på hopplösheten , hjälplösheten, vuxna män med barnsliga önskningar som i dödens ögonblick ropar efter sin mamma, förvirringen och den till slut apatiska känslan för både döden och livet, ilskan, hatet, ovissheten och sorgen i en enda salig blandning. Det finns definitivt partier som får mig att må riktigt psykiskt och fysiskt illa. Det är en väldigt målande bild över krigets vansinne under första världskriget och alla de män som offrades för en krigslinje som i slutändan bara flyttades några meter hit och dit. Men samtidigt finns ett visst hopp och en vänskap mellan soldaterna som på något oförklarligt sätt håller modet uppe. Det visar en fin balansgång mellan att hitta vänner för att klara vardagen, men inte komma vännerna för nära med risk för att de när som helst kan dö.
Men språket är lite tradigt, det står väldigt mycket men det säger inte så mycket och det finns alltför många lång partier som bromsar upp i läsningen. Jag känner heller inte att jag kommer nära någon av karaktärerna. Romantiken mellan Stephen och Isabelle känns inte tillräckligt äkta och de fruktansvärda krigsscenerna blir inte så gripande som jag hoppats just för att jag inte har någon att känna med. Jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt engagerad i hur det går för någon. Delarna om Stephens dotterdotter under 70-talet känns också alldeles för instoppat och tillför egentligen ingenting. Handlingen hade om något kunnat klara sig mycket bättre utan dem. Sedan står det i kommentarerna på omslaget att det ska vara en väldigt erotisk roman, men det håller jag nog inte med om. Visst finns det några stunder i början av romanen där det kanske hettar till lite, men inte mycket mer. Vill man ha erotik rekommenderar jag istället serien av Jean M. Auel om ”Grottbjörnens folk”, eller serien av Buthler & Öhrlund om ”Silvferbielke”, där sex finns mest hela tiden. ”Fågelsång” blir istället en någorlunda gripande historia om första världskrigets fasor, men det är ingenting jag har lust att läsa igen.