LJUSET UNDER YTAN
Författare: Stefan Stridh
Antal sidor: 492
Första stycket: ”En kamera är egentligen bara en mörk liten kammare med svarta väggar och ett hål i ena änden. Vi trycker på knappen, slutaren öppnas och ljuset som faller in projicerar en bild på väggen mitt emot. Ett ögonblick ur våra liv bränns in på film, eller på en ljuskänslig panel i våra telefoner. Det hade pappa berättat för henne. Förklarat att det var genom upptäckten av kameran som vi lärde oss hur det mänskliga ögat fungerar. Att pupillerna släpper in ljuset och projicerar en bild på näthinnan som lagras i våra minnen. Även om sammanhangen bleknar med tiden och sorteringen rörs till, finns bilderna alltid kvar där inne. Hur gärna vi än vill radera dem.”
HANDLING:
För fem år sedan var Hanna Mårlind världsmästare i simhopp. Idag är hon bara ytterligare en ensamstående småbarnsmamma med dåligt samvete och sargad självbild. Ingen jagar henne längre förutom kronofogden. Men när Hanna vaknar upp den här natten ska allting förändras. En främling har tagit sig in i hennes lägenhet. Någonstans i mörkret väntar han på henne, och mardrömmen har bara börjat.
Varenda utryckning som John Haeger kastar sig in i verkar sluta i katastrof. Förmodligen borde han ignorera larmet som går ut över polisradion, men snart är John indragen i ett fall som trotsar allt förstånd. Gamla, ostraffade människor försöker mörda en före detta elitidrottare. Alla tycks sakna koppling till offret och flera av dem pratar förvirrat om en och samma sak: Om guden med det brinnande ansiktet.
OMDÖME:
Jag känner mig väldigt splittrad inför denna roman. Den pendlar mellan att vara riktigt nagelbitande läskig till att vara fullständigt oförståelig. Författaren får till en skräck-liknande, klaustrofobisk känsla som verkligen biter tag och får pulsen att öka. Atmosfären är tjock och becksvart, det orimliga verkar till slut rimligt och det omöjliga blir möjligt. Detta ständiga mysterium om vem som är efter Hanna och varför är i slutändan det som håller intresset uppe. Språket är riktigt bra och författaren får verkligen till en målande bild av människors inre tankar och rädslor. De karaktärer jag möter är alla trasiga på olika sätt och går hand i hand med handlingens dysfunktionella skimmer. Det är en deckare som verkligen står ut i mängden, med övernaturliga inslag och en dramatisk skräckblandning som får en att kontrollera att alla dörrar och fönster är låsta innan man ska sova. Men jag tycker tyvärr inte att det håller hela vägen.
För det första tycker jag inte alls om huvudkaraktären Hanna. Jag förstår att en trasslig barndom kan sätta djupa spår men detta är någonting i hästväg. Hon är naiv, manipulativ, självisk, trög och allmänt osympatisk till den gräns att jag fullständigt struntar i om någon till slut lyckas döda henne eller inte, vilket får boken att tappa en hel del. För det andra stör det mig något ohyggligt att boken slutar i ett enda stort frågetecken. Detta storslagna mysterium om varför dessa gamla, till synes oskyldiga människor vill döda Hanna, alla frågor kring denna mystiska gud med det brinnande ansiktet i kombination med Hannas mystiska barndom mynnar ut i ett enda stort ingenting. Slutet kommer till ett rasande crescendo för att slutligen falla fullständigt platt och lämna mig med den stora frågan: ”Jaha, men hur hängde allting ihop då?” Det blir en roman som till viss del liknar Lars Keplers romaner, med en rejäl dos spänning och ett mysterium som håller dig klistrad, men som inte ens i närheten kan mäta sig med dessa enligt mig. I slutändan verkar jag inte riktigt hålla med den gemene uppfattningen om denna bok som en av årets bästa. Då tycker jag man kan läsa Kepler istället, där man får både olidlig spänning och svar på alla sina frågor. Definitivt en spännande roman, men tyvärr lite för mycket som jag hakade upp mig på.
