SILVERVÄGEN
Författare: Stina Jackson
Antal sidor: 296
Första stycket: ”Ljuset. Det stack och brann och slet i honom. Lade sig över skogarna och sjöarna som en uppmaning att fortsätta andas, som ett löfte om att nytt liv var på väg. Ljuset som fyllde ådrorna med rastlöshet och tog sömnen ifrån honom. Redan i maj låg han vaken när gryningen letade sig igenom fibrer och springor. Han kunde höra tjälen sippra ur jorden där vintern förblödde. Bäckarna och älvarna som brusade och steg när fjällen skalade av sig sina vinterkåpor. Snart skulle ljuset fylla nätterna, sträcka sig ut och förblinda, skaka liv i allt som slumrade under de multna löven.”
HANDLING:
Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.
Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.
OMDÖME:
Det här var en väldigt annorlunda typ av deckare, där själva gåtan hamnar i bakgrunden och det istället är karaktärerna och deras handlingar som för handlingen framåt i ett långsamt men säkert tempo. Jag skulle snarare beskriva detta som en psykologisk thriller med en riktigt krypande spänning och ett obehag som genomsyrar varje mening. Det är dunkelt, stämningsfullt, vemodigt och så mörkt att det blir vackert. På ett sätt är det både intensivt och lågmält på en och samma gång och den norrländska naturen målas upp som ett landskap som är lika förtrollande som det är mörkt, lika avvikande som lockande och lika hemtrevligt som det är skrämmande. Det är en omgivning att både beundra och respektera och jag förundras över författarens förmåga att sätta spinn på perspektiven, hur de mörka, skrämmande skogarna kan ses som en tryggare plats än en hemtrevlig gård och hur ensamhet kan te sig tryggare än kärlek. Varenda invånare är lite skum på sitt eget vis och mysteriet byggs på till ett oundvikligt crescendo. Vem går att lita på? Vem ljuger, och varför? Och hur långt är vi beredda att gå för våra barn?
Jag möts också av ett väldigt trovärdigt persongalleri där Lelle väcker mycket sympatier och hans handlande känns väldigt följsamt. Jag tror till fullo på denna brutna man och står bakom alla hans valmöjligheter. Meja framstår kanske som lite väl naiv och saknar fullständigt konsekvenstänk, men med tanke på hennes bakgrund och unga ålder kan jag ändå förstå henne och trots extremt pressade situationer känns allting väldigt trovärdigt. Det är riktigt hemskt, tragiskt och nedstämt. Det är en berättelse som fångar människans mörkaste inre och författaren får till och med den skimrande midnattssolen att skapa en skum stämning, men det blir aldrig riktigt tungläst och det känns aldrig som att jag gräver ner mig. Någonting håller modet uppe som inte riktigt går att sätta fingret på, ett slags hopp och en bibehållen mänsklighet som vägrar att lämna sidorna. En fantastisk roman från början till slut och jag ser fram emot mer läsning av Stina Jackson.