RINGENS GÅTA
Författare: Elisabet Nemert
Antal sidor: 390
Första stycket: ”I drömmen var hon en allseende örn. Hon flög högre och högre upp mot den aningslöst blå himlen. Hon hörde ljudet av sina egna mäktiga vingslag, kände hur vinden smekte hennes glänsande fjäderdräkt, hur känslan av tyngdlös frihet fick hennes hjärta att slå hastigare av glädje och tacksamhet. I örnens gestalt fanns hon till i nuet, i det obefläckade ögonblicket som varken var tyngt av det som varit eller det som komma skulle och därför var befriat från all fruktan.”
HANDLING:
Sommaren 1220 är den högättade änkan Kristina på väg hem till Bjälbo med sina tvillingar, Helena och Ragnar. När en grupp fientliga män oväntat dyker upp blir den lilla dottern vittne till hur modern träffas av en pil. Helena flyr.
När Helena vaknar upp nästa morgon har skräcken fått henne att glömma allt: sin barndom, sin familj och sitt förflutna. Det enda hon minns är sitt förnamn.
OMDÖME:
Nu har jag följt serien ’Släkten’ ett bra tag och börjar få en ganska bra överblick, och framför allt står det klart för mig vad som gör en del i serien bättre än en annan. Med ”Ringens gåta” är jag framme vid del nummer sex och det finns ett visst fortsatt underhållningsvärde som bibehåller den röda tråden. Det är svensk historia under samma tidsepok som Arn. Ett löst sammanhållet Sverige som kämpar på flera håll att bli ett enat rike, där den kristna läran framträder som någonting upplysande och talar för att vara höjden av mänsklighet, trots att kvinnor fortfarande behandlas som dumma porslinsdockor utan äganderätt till varken sina tankar eller kroppar och trälar fortfarande behandlas värre än djur och tvingas sätta ut sina barn skapade genom våldtäkter ute i skogen. Jag skulle inte säga att det är någon speciellt hög spänningsfaktor men trots detta läser jag med lätthet för att se hur denna del ska sluta för att sedan lämna över uppdraget till nästa del i serien. Men någonstans här ligger det största problemet - mest av allt läser jag ut ”Ringens gåta” för att jag vill komma vidare till nästa del i serien och inte önskar ha ett stort hål i mitten.
Det är tyvärr ganska mycket som spricker i denna del. Framför allt är det första gången det märks att det är en ny författare som skriver. Nemert är sedan tidigare lite av ett dilemma för mig då jag tycker att hon har någonting speciellt men tyvärr överskuggas detta av ett ofta alldeles för – i brist på bättre adjektiv – gulligt skrivspråk med allt för många adjektiv och adverb som mynnar ut i en slags ”och hennes gyllene lockar fladdrade bekymmerslöst i den böljande vinden”. Någonting som säkert är menat att vara poetiskt blir istället konstlat, onaturligt och nästan svulstigt. Tidigare delar i serien hade känslan av att kunna ha skrivits av samma författare, de kändes homogena, men nu har både författarskapet och innehållet bytt riktning. Den hemlighetsfulla ringen som följer handlingen som en röd tråd har gått från att vara någonting mystiskt som ges ett slags liv genom karaktärernas tankar, rädslor och fantasier till att ha ett faktiskt liv. Den kan helt plötsligt ge fysiska uttryck och röra sig på egen hand som om den faktiskt hade eget liv och jag vet inte om detta är rätt riktning att ta, istället känns det känns lite töntigt.
Sedan känner jag inte att jag fastnar för någon av karaktärerna, allra minst Helena som trots sin potentiellt eggande personlighet av att vara en självsäker kvinna som går i manskläder, skjuter pilbåge och springer fri i skogen tyvärr faller totalt platt. Både Helenas mor och mormor blir alldeles för schablon-mässiga och kärleken mellan Helena och framtida make känns krystad och lägger så mycket vikt vid definitionen av själsfrände att jag fullständigt storknar. Allt detta i kombination med att handlingen fokuserar lite för mycket på historisk fakta, med så många namn, intriger och makter att jag till slut inte vet vad som är vad eller vem som är vem, leder tyvärr till att denna del i serien inte blir mycket mer än ett avstamp i historien för att snabbt ta sig vidare till nästa del med förhoppningar på bättre utgång. Jag hoppas verkligen att nästa del kan ta vid och vända detta till någonting storslaget igen.