HELENAS HÄMND
Författare: Maria Gustavsdotter
Antal sidor: 346
Första stycket: ”Våren kom sent det året. Trots att de redan firat påsk låg en snöhög stor som en hästrumpa på husets norrsida. Helena som var på väg mellan brygghus och storstuga stannade till och betraktade den medan hon funderade över hur länge den skulle bli kvar. Våren var på väg. Hon kände det i solen som värmde hennes axlar och rygg, hon hörde det på fågelsången.”
HANDLING:
Helena av Skövde var en rik och mäktig änka under 1100-talet. Med fast hand styr hon över sina ägor och sin familj, och när hennes äskade dotter misshandlas brutalt av sin man försöker Helena tala honom till rätta. Han vägrar att lyssna och till sist återstår bara en sak. Men klarar Helena att göra detta?
OMDÖME:
Maria Gustavsdotter är en tidigare favorit för mig inom genren för historiska romaner och står nu för fjärde delen i serien 'Släkten' och vi får nu följa den tidigare bokens huvudperson Åsas barnbarn Sten som visar sig vara allt annat än trevlig. Handlingen har en väldigt bra balans mellan långsammare vardag, faror och spänning. Det handlar om kärlek och hur långt vi är beredda att gå för att skydda våra barn. Det är mycket elände, sjukdomar och framför allt misshandel men handlingen känns aldrig riktigt tung. Men känns gör det, ända in i märgen och den långsamt uppbyggande relationen som övergår i hustrumisshandel är riktigt ingående och lika aktuell i dagens samhälle. Hur det börjar med avskildhet, små hintar och ständigt manipulerande som leder till osäkerhet och underkastelse. Men bredvid temat om hustrumisshandel finns också hämnden, hur blod föder mer blod, ett öga för ett öga. Jag riktigt sitter och kokar över småsintheten och alla lögner som till sist leder till ett hemskt men oundvikligt slut.
Men jag tappar aldrig förtroendet för Helena som framstår som så viljestark och klok. Hon gör vad hon måste och står för sitt beslut ända in i slutet. Hon genomför en pilgrimsvandring till Jerusalem för att gottgöra sin synd (som i sig verkar för mig som någonting extremt svårt att genomföra under medeltiden) men i slutändan är det hennes ständigt närvarande övertygelse om sitt brott som riktigt värmer mitt hjärta: hon begår en extrem synd men ångrar sig inte det minsta, någonting som hon till och med erkänner för prästen när hon biktar sig. Det enda som drar ner lite är att det stannar av lite mot slutet för att till sist ta fart igen och själva pilgrimsresan tar lite för mycket plats, allt som allt blir det lite oproportionerligt om man ska peta. Men trots detta var det en upplevelse och Gustavsdotter upprätthåller den höga standard som seriens föregångare ”Tempelbranden” satte (efter att ha varit lite si sådär i ”Blandat blod” och ”Sigrids hemlighet”). Nu står hoppet till nästa del i serien och jag håller alla tummar att jag får fortsätta följa 'Släkten' med bultande hjärta och kokande sinne.
