HERRAVÄLDE
Författare: Elin Olofsson
Antal sidor: 396
Första stycket: ”En gång gick en älgtjur genom isen i Anviken. Det var i slutet av Mars, bara någon månad efter att Alices lillebror begravts borta vid sockenkyrkan. En man från byn kom till klassrummet och berättade och skolläraren blev alldeles blek. ’Men mina elever åkte ju nyss skridskor där! Tänk om de hade ramlat i...’ Han avbröt lektionen så att de kunde springa ut och titta.”
HANDLING:
Det är försommar 1921 när Alice måste kliva in som direktör i sin makes ställe. Efter hans slaganfall upptäcker hon att allt är ett luftslott. Ingen går att lita på - allra minst hon själv. Rollen hon fostrats till spricker sönder och lusten till Halvard, den man hon gav upp, vill bara inte dö. Så kommer Thomasine, som efter ett möte med mästermålaren Anders Zorn bestämt sig för att bli konstnär. Kan hennes tvivelaktiga förflutna vara Alice till hjälp? Samtidigt säljer pigan Brita uppgifter om sin arbetsgivare till tidningsmannen Gustaf. Deras relation påverkar till slut riksdagsvalet.
Det är året då kvinnor för första gången får rösta men männen fortfarande har makten över allt.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Gånglåt” av Elin Olofsson som jag tyckte var hyfsat underhållande men inte särskilt innovativ. ”Herravälde” lägger sig någonstans precis bredvid. Det är en trovärdig beskrivning av dåtidens Sverige, när kvinnor fick rösträtt men inte rätten att rösta hur de ville. Det handlar om klasskillnader, genus och makt, vem som styr i det öppna men också vem som styr i det dolda. Jag tycker särskilt om början som verkligen sätter en stark ton för handlingen och det som följer är flertalet oväntade händelser som hela tiden lyckas göra allting värre än det först var, som att ta två steg framåt och tre tillbaka. Jag möter tre kvinnor som alla försöker ta tag i sina liv och styra över sin egen vilja, och det går både bra och mindre bra. De har alla försökt leva utifrån vad som förväntas av dem tills de når en punkt där frustrationen väller över. I slutändan fastnar jag mest för Thomasine, hon är den enda som verkligen håller sig sann till sig själv samtidigt som hon till viss del även tänker på andra, i alla fall i den mån som går. Mycket handlar om överlevnad, och ett visst mått själviskhet känns på ett paradoxalt sätt bara naturligt. Det är verkligen kvinnoperspektivet som bär handlingen framåt och författaren lyckas ge varje kvinna sin egen röst. De sitter alla i samma båt, men har alla en väldigt skiftande åra att ta sig fram med.
Men förutom Thomasine har jag lite svårt för resten av karaktärerna. Resten av kvinnorna, och karaktärerna över huvud taget, är förvisso hyfsat tredimensionella och komplexa men jag känner inte riktigt att jag får grepp om någon. De byter humör och moralisk ståndpunkt så ofta att jag till slut inte förväntar mig någonting av någon och det leder tyvärr till att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för någon. Sedan är det någonting med språket som jag inte fastnar för. Det blir lite hackig läsning och efter den starka början tar det ganska lång tid innan jag kommer in i handlingen och det känns aldrig riktigt som att jag förlorar mig själv i den. Slutet är finstämt och hyfsat tillfredsställande trots att det lutar åt att bli lite för klyschigt sockersött. Allt som allt en trevlig liten roman som trots vissa fina egenskaper inte riktigt når ända fram, men skulle jag stöta på något med av Olofsson kommer jag i alla fall att ge henne en chans till.
