ODJURET
Författare: Anders Roslund & Börje Hellström
Antal sidor: 358
Första stycket: ”Han borde inte. De kommer där borta. De kommer nu. Tjugo meter bort, kanske trettio. Nära de röda blommorna, likadana som utanför entrén till Säters fasta, han trodde länge att sådana var rosor. Han borde inte. Det känns inte på samma sätt då. Mindre, liksom. Nästan lite avdomnat. De är två stycken. De går bredvid varandra, pratar, de är vänner, vänner pratar på ett särskilt sätt, också med händerna.”
HANDLING:
Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad - han kommer att mörda igen. I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända?
När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord. Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?
OMDÖME:
Det här var mitt första möte med Roslund och Hellström och jag är inte besviken, däremot lämnar ”Odjuret” lite att önska. Det är en roman som ställer svåra frågor om rätt och fel, hjälplöshet och beslutsamhet, att ta lagen i egna händer och ta konsekvenserna, hur någonting väldigt rätt kan växa till någonting väldigt fel. Har man rätt att mörda om det räddar ett annat liv? Vems liv är värt mest, och vem bestämmer det? Det är insiktsfullt och engagerande och författarna lyckas verkligen fånga det otäcka och skrämmande bland annat genom att ge handlingens mördare en sannerligen obehaglig personlighet. Jag riktigt får titta in i hans psyke, känna hans känslor och höra hans tankar. Det riktigt kryper inombords till den gräns att jag ibland måste lägga boken ifrån mig en stund och detta är verkligen inte en bok för den svagsinnade, framför allt om man har svårt för att läsa om övergrepp på små barn.
Det är en kriminalroman, men en kriminalroman som står ut, som ställer viktiga frågor, som ställer läsaren mot väggen och som verkligen berör. Det mattas ut mot slutet mot någonting som jag trodde skulle bli ett ganska blekt avslut men som istället slår mig med total häpnad när jag minst anar det och lämnar mig i upplösningstillstånd. Ett riktigt starkt slut som verkligen slog mig med överraskning och fastställer ännu ett av handlingen teman: förutfattade meningar kan vara väldigt farliga och man ska aldrig agera om man inte är absolut hundra procent säker. Ilska och sorg har en förmåga att ta överhanden och få människor att handla irrationellt och impulsivt, med förödande konsekvenser. Allt som allt känns handlingen väldigt autentisk, både framställandet av seriemördaren men också kulturen inom fängelsets väggar.
Men det når inte riktigt ända fram. För det första är det någonting med språket som inte riktigt fastnar hos mig och detta kan bero på att man aldrig riktigt kommer nära någon av karaktärerna, de agerar snarare som ganska passiva handlingsbärare, som att karaktärerna och handlingen är separata. Det blir lite diffust och jag hade önskat att karaktärerna fick lite mer utrymme, framför allt kommissarie Ewert Green som nu får en på sin höjd perifer roll. Trots detta hålls intresset uppe och jag läser med stort engagemang. Jag har definitivt fått upp intresset för Roslund och Hellström vars böcker jag kommer börja leta efter i bokhyllorna framöver.
