EN ENDA GNISTA
Författare: Jodi Picoult
Antal sidor: 360
Första stycket: ”Centret hukade i hörnet vid Juniper och Montfort bakom järngrindar, likt en gammal bulldogg van att bevaka sitt territorium. Under en period hade det funnits flera liknande inrättningar i Mississippi – stereotypa, oansenliga byggnader där tjänster tillhandahölls och behov säkrades. Så kom restriktioner som syftade till att få ställen som dessa att försvinna: korridorerna måste vara tillräckligt breda för att två bårar skulle kunna mötas; de kliniker som inte motsvarade kraven måste stänga eller lägga en förmögenhet på ombyggnader. Läkarna måste ha inskrivningsrätt på de lokala sjukhusen – trots att de flesta av dem kom från andra delstater och inte kunde få denna rätt – annars riskerade även kliniken de arbetade vid att stängas. En efter en tvingades klinikerna att dra ner rullgardinerna och regla dörrarna för gott. Nu var Centret en udda enhörning – en liten rektangulär byggnad putsad i fluorescerande grällt orange, likt en fana för dem som färdats långväga för att nå sitt mål.”
HANDLING:
Det är en varm höstdag, som så många andra, och allt är som vanligt på kvinnokliniken Centret. Plötsligt bryts det sena förmiddagslugnet av en desperat och beväpnad man som stormar in och öppnar eld. Snart har situationen utvecklats till ett gisslandrama.
Hugh McElroy, en gisslanförhandlare, rusar till platsen, spärrar av området och börja planera för hur han bäst tar kontakt med förövaren. När hans mobil vibrerar kastar han ett öga på skärmen och fylls med en plötslig fasa - hans femtonåriga dotter Wren befinner sig inne i kliniken.
Det är en salig blandning människor som nu är fast innanför dörrarna. En sjuksköterska som måste övervinna sin egen panik för att rädda en skadad kvinna. En doktor som utför arbetet inte trots, men på grund av sin tro. En anti-abortdemonstrant, förklädd som patient, som nu kommit ansikte mot ansikte med ytterligheten av det raseri hon själv känt. En ung kvinna som kommit in för att avsluta sin graviditet, och den frenetiske gärningsmannen som kräver att bli hörd.
OMDÖME:
Jodi Picoult hamnar i samma kategori som ett fåtal andra författare, bland andra Fredrik Backman och Camilla Grebe, där det inte finns några som helst tvivel på att boken man kommer läsa är någonting annat än ett mästerverk. ”En enda gnista” är just detta och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen när den är slut. Picoult är sedan tidigare gråzonernas mästarinna, ingen är helt igenom ond eller god, ingenting är svart och vitt. Picoult tar med hela färgpaletten och skapar en hel explosion av färger som visar varenda liten prick av spektrumet. Hon har en enorm känsla för människor och det mänskliga beteendet, tänkandet och agerandet. Jag blir ständigt överrumplad av hennes förmåga att skildra det mänskliga psyket och hur hon mästerligt bygger upp empati och förståelse för alla inblandade. Varje sida är representerad med lika stor hänsyn och respekt, såväl mördare som offer, såväl abortförespråkare som abortmotståndare. Vad är vi villiga att göra för det vi tror på? Vad är vi villiga att göra för våra barn? Vad är vi villiga att göra när dessa två kombineras? Och framför allt: vad händer när det går överstyr och blir fel? Det handlar om religion, om rättvisa och framför allt rätten till sin egen kropp och det är extremt intressant att följa med i alla karaktärers tankar kring abort, synen på ett liv och var gränserna går. Jag finner särskild empati för läkaren Loui som för otroligt träffande diskussioner kring frågan och liksom sammanfattar bokens budskap i en mening som uppkommer i ett samtal med en abortmotståndare: ”Vet du, jag ser mig själv som en livförsvarare, fast jag råkar försvara kvinnans liv. Du är födselförsvarare, skulle jag säga.” I slutändan handlar det inte om mord, utan om liv, mindre om motstånd och mer om försvar, och det enda som skiljer är vad som försvaras.
Handlingen är skickligt uppbyggd där läsaren får följa dramat i baklänges ordning med början i slutet på dagen för att arbeta bakåt i tiden till början på morgonen då allas vardag börjar med antydan till den omtumlande eftermiddag som kommer påverka varenda människa ända in i själen. En till synes ganska svår framställning som skulle kunna röra till det ordentligt men jag tycker det funkar och till och med bidrar till både handlingen och karaktärerna. Handlingen mynnar ut i ett riktigt överraskande slut, på mer än ett sätt, som slår mig rakt i magen, och tårarna börjar spruta trots att jag sitter i en tågkupé full med folk. Jag blir verkligen känslomässigt berörd av detta. Det är så jag får ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på handlingen, precis som om den var verklig och karaktärerna i den var några som jag känner personligen och jag får ständigt påminna mig själv om att detta faktiskt är en fiktiv historia för att inte påverkas för mycket. Det finns ingen annan än Jodi Picoult som kan ta så känsliga ämnen och sätta dem i ett ljus som är lika skimrande som det är brännande. Det är lärorikt, det är eftertänksamt, det ger hopp och det gör ont. Det är en handling som riktigt gör avtryck i själen och karaktärer som bär den med bravur. En historia att reflektera över och som tvingar dig att se världen i ett annat ljus och uppmanar dig att tänka över dina egna värderingar, vare sig du vill det eller inte. Jag längtar redan till nästa bok av Jodi Picoult.
